Antonias Fair Play Cup — Augusti 2002

Fotboll

Det var vid +27°C, på Bollstanäs Idrottsplats den 18/8 2002.

Dikter och sånger — svenska folkvisor

• Levi Rickson — Tess lördan
• Pär Lagerkvist — Det kom ett brev
• Dan Andersson — Omkring tiggarn från Luossa
• Fröding — Det var dans bort i vägen
• Lydia Lithell — Jag har hört om en stad
• Hjalmar Gullberg — Kyssande vind
• Pär Lagerkvist — Det är vackrast när det skymmer
• Axel Lundegård — Vårt Fosterland
• Carl Snoilsky — Kung Erik
• Erik Axel Karlfeldt — Vid Färjestaden
• Erik Axel Karlfeldt — Svarta Rudolf
• Emil Norlander — Fia Jansson

Krigets natur och syftemål

Karl von Clausewitz, (1780‑1831)

Kriget är ingenting annat än en fortsättning av statens politik men med andra medel.

Kriget har sedan Napoleon Bonapartes dagar i hög grad närmat sig sin absoluta fullkomning, sin rätta natur, genom att först på ena sidan, sedan också på den andra åter bli hela folkets sak.

Kriget är en utvidgad tvekamp. Vardera sidan försöker att med fysiskt våld tvinga den andra sidan att gå med på sina villkor.

Kriget är en våldshandling, och det finns inga gränser för bruket av våld.

Våldet rustar sig med vetenskapens alla nya rön för att med deras hjälp möta våldet. Med våldet följer omärkliga, knappast ens nämnvärda inskränkningar, som det ålagt sig självt under namn av folkrättslig sedvänja, och dess styrka minskas inte väsentligt av det.

Människovänliga tänkare föreställer sig gärna att det är möjligt att avväpna eller underkuva motståndaren utan att åstadkomma alltför mycket skada, och att just det skulle vara den sanna krigskonsten. Hur vacker den tanken än ter sig måste man krossa denna villfarelse, eftersom just villfarelser som flutit ur godsinthet är de värsta då det gäller så allvarliga saker som just kriget. Den som betjänar sig av våldet utan varje hänsyn har försteget i det ögonblick motståndaren inte gör det. Saken måste ses sådan den är, och det är meningslöst, ja rent av galet att missförstå krigets rätta natur bara av motvilja mot dess råa sida.

Människornas tvekamp rymmer två skilda element: känslan av fiendskap och den fientliga viljan. Hos vilda folkslag bestäms viljan av lidelserna, hos de bildade folken av förnuftet. Denna skillnad är emellertid inte karakteristisk för barbariets eller för bildningens egentliga väsen, den beror i stället på de särskilda förhållandena och styrelseformerna. Regeln gäller inte nödvändigtvis i varje särskilt fall men den äger giltighet vid flertalet krig. Det betyder kort sagt: också kulturfolk kan flamma upp i lidelsefullt hat mot varandra.

Våldet, det fysiska våldet är medlet. Målet är att tvinga på fienden vår vilja. För att med säkerhet nå detta mål måste vi göra fienden värnlös. Det är, enligt sakens natur, det krigiska hantverkets egentliga syfte.

För att få fienden att underkasta sig vår vilja måste vi försätta honom i ett sådant läge att de offer vi kräver av honom ter sig som ett mindre ont. De faror som då hotar honom får naturligtvis inte vara övergående, de bör i varje fall inte te sig så, ty annars skulle motståndaren avvakta en mer läglig tidpunkt och alltså inte ge upp. Varje förändring i situationen som ett resultat av fortsatt motstånd måste föra till ett ännu sämre läge, åtminstone måste saken se så ut. Den allra sämsta situationen som en krigförande kan råka i är den fullständiga oförmågan att sätta sig till motvärn.

Nu är inget krig den verkan som en levande kraft utvecklar mot en död massa. Nej, eftersom en enbart avvaktande hållning från den ena parten skulle betyda att det inte alls var krig, kan man kalla varje krig för en ömsesidig utveckling av levande kraft, den ena parten mot den andra. Så länge jag inte själv har kastat motståndaren till marken, har jag anledning att frukta att det är han som i stället kastar mig över ända. jag är alltså inte ensam herre över vad som sker utan han tvingar på mig sin vilja precis som jag tvingar min vilja på honom.

Den som syftar till att kasta sin motståndare till marken måste först mäta sin egen styrka och fiendens förmåga att sätta sig till motvärn. Denna styrka, denna motståndskraft är en produkt av två faktorer som inte kan särskiljas: å ena sidan storleken av de stridsmedel som står till förfogande och å andra sidan viljestyrkan. Storleken av de stridsmedel som står till förfogande kan man fixera, eftersom de i det närmaste - ­om också inte helt - låter sig numeriskt beräknas. Men viljestyrkan kan inte lika lätt beräknas, den kan bara uppskattas på ett ungefär med ledning av vad man vet om motiven för krigshandlingen.

Lagen om den yttersta insatsen, om avsikten att göra motståndaren fullständigt ur stånd att värja sig tar naturligtvis till en början över det som är krigets politiska syfte. Men i det fall att lagen om den yttersta insatsen förlorar i betydelse, genom att avsikten att helt krossa motståndaren försvagas, måste det politiska målet åter få större vikt. Ju mindre det offer är, som vi vill avtvinga motståndaren, dess mindre är den kraftinsats vi har anledning att vänta från hans sida. Och då den minskar, är det också en mindre insats som krävs av oss. Vidare, ju mindre betydelse vi tillmäter våra politiska mål, dess mindre är det värde vi sätter på förverkligandet och dess förr är vi benägna att ge upp det: då blir vår kraftinsats också mindre. Det politiska målet är alltså inte bara krigets egentliga motivering, det anger också ett mått på vad vi vill nå genom kriget och därmed på den kraftinsats som måste göras.

Men ju starkare, ju mer vittsyftande krigets motiv är, ju mer det gäller ett folks hela fortbestånd, och ju starkare den spänning är som föregår krigsutbrottet, dess mera närmar sig kriget sin abstrakta idealbild, dess mera är det då tal om att helt förinta fienden, dess mer täcker då det politiska målet och det krigiska målet varandra, och då ter sig kriget som alltmer helt och hållet krigiskt, och i stället mindre politiskt.

Under alla omständigheter är det förkastligt att betrakta kriget som en självständig företeelse. Man måste se det som ett politikens redskap. Annars råkar man i motsättning till allt som krigshistoria kan lära.

Kriget skall inte räknas in bland vetenskap och konst. Det hör till samhällets liv. Det är fråga om intressekonflikter som löses genom blodsinsats och som skiljer sig från andra intressekonflikter bara därigenom. I stället för med någon konstart bör man jämföra kriget med köpenskapen, som också kan betraktas som en konflikt mellan mänskliga intressen och handlingar. Men framför allt står kriget politiken nära, och politiken är ju heller inget annat än en köpslagan av stora mått.

Källa: Allehanda urkunder i redaktion av Alf Henrikson, Om krig och fred.
Urval och kommentarer av Sven Ulric Palme. (sid 72 - 75)

Fotnot: Karl Maria von Clausewitz (1780 - 1831) var general och blev genom sitt krigsvetenskapliga författarskap efter Napoleonkrigen den preussiska militärskolans främste profet.