threelines

einex page

ora hor lin

År 1920 i Luossa, Stockholm och Sarajevo

ora hor lin

Längtan vid Luossa   —   en sång av Dan Anderssson

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting,
och om sin längtan sjöng han hela natten lång:

"Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand
om de vildaste havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
`Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!`

Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo."

sången om längtan vid Luossa, sjungen av Gunde Johansson 
(1922 - 1995) - Eller alternativt, 
Björn U: 
med denna utmärkta version på YouTube

Den här versionen tycker jag bäst om: Sonja Aldén: "Omkring tiggar'n från Luossa" (2013)

ora hor lin

ora hor lin

Till sidans bottenTill sidans toppstartsidaMain folder content

ora hor lin

1920 i Stockholm

Året 1920 kom Ivar Lo-Johansson som 19-åring till Stockholm.

Om Stockholm, skriver Ivar-Lo, i en av sina självbiografiska, litterära pärlor följande.

Jag sköt gatan fram med min kärra. Kärran var en järnskodd tvåhjuling, som bullrade mot stenläggningen. Vart och ett av dess hjul hade fjorton ekrar. Solen sken. Jag beundrade en finklädd karl jag mötte för hans sätt att bära handskarna, käppen och högertidningen i en och samma hand.

Kärran var sönderskavd av många transporter. På sidorna hade den lösa lämmar, som kunde häktas av. Där de krökta skalmarna var fästade vid flaket hade de en stödgaffel av järn som gjorde att flaket intog vågrätt läge även när kärran stod stilla på gatan.

Gatan framför mig var uppriven. Fem kommunala och statliga verk slogs om gatorna och jorden under dem. Det var Gatukontoret, Vattenledningsverket, Gasverket, Elektricitetsverket och Telegrafverket. Verken hade massor av specialistutbildade ingenjörer och arbetsledare och även ett antal arbetare. På somrarna rev de upp gatorna och fyllde åter igen schakten för att ha något att göra.

Arbetet gick till så, att det verk som skulle ha sina kablar överst kom först och öppnade gatan och la ner kablarna varpå man noggrant fyllde igen och ordnade gatubeläggningen ovanpå. Efter en tid kom verket som skulle ha sina ledningar under det första verkets attiralj. Gatan bröts upp igen, rören och ledningarna sträcktes och schaktet fylldes, varefter gatan sattes i stånd. Efter det allt var klart kom det tredje verkets personal, bröt upp alltsammans och gjorde åter fint efter sig. Efteråt kom Vattenledningsverket som skulle ha sina rör djupt nere i schaktet. Dess folk grävde på nytt upp de nyss igenfyllda schakten, aktade sig så gott det gick att oroa de övra verkens grejor, sträckte sina rör och fyllde igen. Sist kom Gatukontoret och ordnade för avlopp. Avloppen låg allra underst. Det var omöjligt att undgå rubba de fyra överliggande verkens material, varför verken måste komma och reparera. På det sättet räckte arbetet hela sommarn och gatorna såg tre fjärdedelar av året ut som skyttegravsgångar. Resten av året var det snö.

Ryktet om Sveriges höga tekniska nivå hade efter kriget börjat sprida sig till utlandet. Det kom delegationer från när och fjärran för att studera den, ända från Australien och Kina.

Folk från krigshärjade länder hukade sig när de fick se skyttegravssystemet, som om de instinktivt väjt för kulor och granater.

- Men varför gör ni så? frågade en representant för ett underutvecklat land på motsatta sidan jordklotet. Varför börjar inte den som ska ha sina ledningar underst?

Också en annan från antipoden såg grubblande ut.

- Ifall det var vi som kom från vårt håll av jordklotet och grävt oss igenom det, så skulle det vara i rätt riktning, sa han. Men här, från den här sidan?

- Då vore det väl ingen konst, sa tolken som översatte expertisens svar. Det där är lekmannasynpunkter. Vi svenskar har passerat det stadiet. . . . . . . . . .

Citerat ur Stockholmaren, Självbiografisk berättelse av
Ivar Lo-Johansson, Bonniers (1954)

Urvalet ovan är kapitel III ur en inledande novell betitlad: Min holme hette Hafnia (torde avse nuvarande Strömsborg, norr om Riddarholmen, en liten holme, tillgänglig endast från Vasabron). Mer av Ivar Lo-Johansson, t.ex. ur novellen En nihilist i boken En arbetares liv.


Till sidans bottenTill sidans toppEinars startsidaMain folder content

På tal om högertidningen i Ivar Lo-Johanssons berättelse ovan så skrev August Strindberg omkring tio år tidigare som avslutning på ett kapitel betitlat "Dålig smak" så här:

I min ungdom fanns i Stockholm en tidning, som alltid och systematiskt försvarade orättvisor, orätt, till och med brott begångna av överklassen. Det var Högertidningen, och det är Högertidningens hemlighet, idé och livsuppgift.

Med en fanatism och en entusiasm, som eldades upp av en för tillfället antagen religiös anstrykning, hotades hela samhället med åtal, när en högt uppburen man begått en serie bekanta brott, därför att samhället kallade brotten vid i strafflagen uppgivet namn. Denna naturliga sympati för ondskan kan ju erhålla det mildare namnet dålig smak, ehuru instinkten att försvara orätt sak ligger djupare och brukar angiva en grundfördärvad natur; vilken förlorat förmågan att skilja ont och gott, skönt och fult, kvickt och dumt.
Dekadansens eller förfallets försvarare ha nu självdeklarerat, och uppskattningen blir därefter.

Ur Tal till svenska nationen, om 
olust i landet Sverige, levernet, litteraturen och lärdomen,
 © Albert Bonnier  1919. 

Back To Top