August Strindberg skrev om

Olust i landet

blog Höglunda €€:s hemsida Om orden fattar eld
Ned Utvandring Strindberg Goya målade Maja

Ett boktips om Goya nedan

Utvandringen till Amerika

red hor lin

Dikter och sånger

Innehållet på en del av länkade sidor skyddas av författarens upphovsrätt. Det innebär att du fritt kan läsa texten och eller titta på bilderna på skärmen. Du får även citera ur texten, om du anger författarens namn. Det är däremot inte tillåtet att kopiera och eller distribuera texten eller bilderna utan tillstånd av upphovsrättsinnehavaren.

Dikter av Erik Axel Karlfeldt, exempelvis, eller annan produktion av vår nobelpristagare från 1931, blir åter fria att användas år 2002. För andra författare gäller den numera 70-åriga skyddstiden (som förut var 50 år).

Nedan återges något som August Strindberg skrev för ca 90 år sen om tillståndet i landet. Eftersom denne författare dog 1912 så är hans verk fritt förfogbara.

Upphovsrättslagen.       Andra lagar och regler om Internet (J. Palme).

Närmast lite om Goya, målaren.

red hor lin

Sorry, p.g.a. utrymmesskäl måste jag i dag, 2000-01-05, flytta Lion Feuchtwangers dikt om Goya .  Den finns nu hemma i Sverige.

red hor lin

Till sidans topp

red hor lin

Goya f. 1746, hovmålaren var gift med Josefa, roade sig med Alba och målade drottningen av Spanien. Om Francisco José de Goya (1746-1828) har Artur Lundkvist skrivit en bok: Livsälskare, svartmålare. Följande är hämtat ur (den nu avyttrade) boken (f.ö. försedd med dedikation av författaren).   © Bonniers.

Minst femton gånger målade Goya hans majestät Carlos IV, till häst, till fots, stående, sittande, ensam eller tillsammans med drottningen, med familjen. Och ständigt förblev han samma uppblåsta och rödmosiga narr, kråmande sig i sina praktfulla dräkter, under sina drivor av dekorationer.
Ännu fler gånger målade Goya hennes majestät drottning María Luisa: med de feta armarna och grova händerna hos en utklädd piga eller tvätterska, med kroppen hos ett kraftfullt sto i åtstramande siden, ansiktet urgröpt av brutala begär, med häxan tydligt framträdande under den högdragna masken, maktens ansträngda värdighet.

[ - - - ]

Ja, Goya, i drottningen såg du främst häxan, den brunstiga megäran. I Alba, den rivaliserande hertiginnan, såg du till en början ängeln: hon som skulle rädda och beskydda dig, som skulle öppna porten ut mot en friare värld när kungaslottet, hovet och huvudstaden kanske blev dig för trånga eller hotfulla.
Den sköna, rika, ännu unga hertiginnan av Alba med de otaliga namnen och titlarna var för dig kvinnan María Teresa Cayetana, också om du kanske mest tänkte på henne som Alba (med den vackra betydelsen Gryning): hon som var drottningens främsta motspelerska och allt utom öppna fiende, hon som erövrade med skönhet och tjuskraft i stället för härskarmakt och dyrkades av många som den underbaraste av kvinnor.
Alba var slösaktig och nyckfull, oändligt bortskämd och ändå godhjärtad, skänkte sin ynnest oberäknelikt, åt värdiga och ovärdiga, fri i sin fladdrande fjärilsflykt, barnlös, gift sen barnaåren med en sjuklig och trött ädling, som förblev svårmodigt likgiltig eller kanske en smula ironiskt road inför María Teresas eskapader.

Denna kvinna beundrade dig som konstnär, uppmuntrade och eggade dig som man, gjorde inte den vanliga skillnaden mellan konstnären och mannen. Hon kom och hämtade dig i sin vagn, du satt där mitt emot henne och åkte genom Madrids gator, genom det eleganta folkvimlet, til utflyktsplatser, måltider i det fria, tjurfäktningar, där ni blev beskådade tillsammans, avundsamt eller förargat.
Hon förde dig till sitt slott, hon kom till din ateljé, hon stod där bländande inför dig och du målade henne, du och kanske också hon med blodet tänt, pulsen häftigt bultande, era blickar gnistrande mot varandra. [ - - - ]

Hon hade flera lager kjolar men ingenting inunder dem, och du måste ständigt ha varit medveten om kroppen som väntade där, den mjuka magen, navelns stirrande blindöga, skötets svarta musbo med sin sträva hårbuske, likt tillhållet för ett litet djur som levde sitt eget liv därinnanför.
Hon var djärv och tilltagsen, utan skam: med ens kunde hon göra sig fri från kläderna, låta dem falla till golvet i en hög och stå där naken inför dig, som en havsskumboren Afrodite med vågor av siden och brokad uppåt knäna. Och hon sträckte ut sig på en bädd, utbredd framför dig att betrakta med konstnärens öga, det klarseende och minnesgoda, eller med mannens begärande blickar.
Eller hon nöjde sig med att lyfta på kjolarna, upp över låren, de vita kolonnerna som särades upp mot skötet och lämnade ett mellanrum brett nog för en hand, ett fullt handgrepp, inunder det svarta hårsnåret som slickade uppåt magen likt en sotig flamma.

[ - - - ]

Hur var det nu med Josefa, din hustru? Du svek henne och svek henne ändock inte: du fanns där för henne, kom ständigt till henne. Något mer ville hon inte veta om och utestängde det, men ansträngningen det kostade henne kunde du spåra i den hårdnande blicken, den alltmer hopknipna munen.

[ - - - ]

Till sidans topp

red hor lin

Här är nu en bild. Maja
La Maja desnuda. Målad 1798-1800 av Goya. Den nakna Maja, för vilken han blev åtalad. Det finns även en påklädd Maja. Se vidare t.ex. metalabs bilder. Bilder på Alba finns som komplement till vad vi erfarit av Artur Lundkvist. Utdrag ur dennes bok Livsälskare, svartmålare ovan.

En extern länk finns här till artchive.com en "site" med många bilder av Goya och andra.

red hor lin

Till sidans topp

red hor lin

Värnpliktens införande och emigrationen till Nordamerika

En viss polemik kom till stånd då jag besökte Wikipedia i december 2008. Jag fann det underligt, att man beskrev företeelsen att unga män utvandrade, som något som bäst kunde förklaras med en engelsmans efterforskningar (och bisarra slutsatser). Tror annars på Wikipedia. Men risk finns för censur om man tillsätter domare och chefredaktörer som ska bedöma vad som är relevant och framför allt vad som ska förtigas ...

Jag har genom min pappa fått en bild av att utvandringen till Nordamerika kraftigt påverkades av beslutet att införa värnplikt i landet Sverige.

red hor lin

Till sidans topp

red hor lin

Olust i landet

Omkring 1890 genomreste jag hela Sverige, utom Lappland, i och för studier till "Sveriges Natur", som först tio år senare blev tryckt. Det jag då såg var icke uppbyggligt, och om jag då skrivit ned mina intryck, hade även det förblivit otryckt.

I det rika Skåne fann jag öde stugor med inslagna fönster och hänglås, förvildad trädgård, åker i ogräs - det var emigrationen! Icke framkallad av fattigdom, utan av olust.

I Västergötland, där jag väntade ett bördigt, rikt befolkat sädesland, åkte jag nästan ensam på en smalspårig bana, där tåget stannade ett, tu, tre och blev stående ett par timmar på stationen, som var folktom. Jag gick till fots över Kinnekulle, från Råbäck, över Hjässan, ner till Gössäter, utan att råka en människa (kanske en). Och efter dagsmarschen, utan mat och dryck, fann jag en gästgivaregård, där jag fick något, som kallades mat, men framför allt ett ovänligt bemötande — i ensamheten!

Jag åkte på kärra en hel förmiddag mellan Mora och Rättvik, en hel förmiddag, och mötte tre människor. Dalkarln, som körde, visste inte vem Engelbrekt och Gustav Vasa var, kallade stararna för sparvar, och ville icke svara på tilltal, ehuru jag titulerade honom ni och han kallade mig du. Därpå reste jag genom hundra mils granskog, varav jag förhastat slöt att skogsskövlingen i Norrland var en fabel. Men när jag sedan råkade en sågverksägare upplyste han mig att det icke var skog jag sett, utan ved, gruvstolpar, prickar och planchettes (till vinlådor). Det växte nämligen icke ett timmer, sågtimmer, utmed banan.

Men på tåget voro vi sex man högt, och på stationerna syntes endast inspektorn. Jag hade förut från tåget fått det falska intrycket att landet endast var befolkat av banvaktare och stationsinspektorer, men i Norrland tycktes mankönet vara utdött, ty vid vaktstugorna stodo gummor i uniformsmössor och med flaggor i händerna.

Slutligen steg jag upp på Åreskutan, ensam och såg ut över ett stort, vackert ödeland, men då befann jag mig bara mitt i Sverige, fastän jag trodde mig vara i norra.

Jag besökte våra största gruvor. I Danemora var stillsamt; i Sala var silvret på upphällningen, och i Falun uppgavs kopparn vara slut.

Och efter den nedslående resan gjorde jag som de andra   —   utvandrade.

När jag kom hem vid seklets slut fann jag stämningen tryckt. Mänskorna talade bara om tuberkulos, skogarna hade fått ohyra (Nunnan) så att armékårer mobiliserades för att bekriga  —   en fjäril; krusbärsbuskarna dogo av mjöldagg, de gamla goda äppelträden hade upphört att giva, så att landet måste införa äpplen från Amerika, Tyrolen, Australien, och äpplet är dock en nordisk frukt, som på 50-talet fanns i varje bond- eller klockargård. Potatisen var svart, vetemjölet var grått och själva kräftorna hade fått pesten.

I rika Skåne, där jag då levde, ansågos de flesta grevar ruinerade, herrgårdarna såldes till fabrikanter av vitbetor och stärkelse, emigranterna pinade hastigt ut jorden med havre för att få resbiljett. Inga glada skördefester mer, ty Betan är en dyster planta som inte går till logen, utan till fabriken; men strejker, militär, föredrag om Napoleon och Karl XII, om Kielerfreden och Norges erövring, tullkrig hetsade landsmännen mot varandra till inbördes krig, så att södra Sverige "hämnades" sockerskatten på norra Sverige medelst spannmålstullar. (Så uttryckte sig skåningar.)

Nya seklet gick in, medförde några våldsamma förändringar utåt, och efter skilsmässan i det olyckliga äktenskapet med Norge, riktades uppmärksamheten på landets egna angelägenheter.

När då först armén skulle omorganiseras och nya regimenten uppsättas gjorde man den bedrövliga upptäckten, att det fattades folk. En illustration till folkbristen bestods av Lapplandsexpressen, vilken i den vevan gick in på Stockholms Central med en passagerare. Almanack för alla bidrog med en illustration till emigrationen: Hundra man om dagen!

Då vaknade man till besinning och började utreda emigrationsfrågan. Statistikern Sundbärg behövde bara läsa i sina protokoll för att upptäcka det landets befolkning övervägande utgjordes av ålderstigna och minderåriga; de manbara hade flytt.

Nu i dessa dagar har jag läst hela utredningen, som ju är ganska målande, ibland lite blomstermålande, och när jag frågar mig: Vad är orsaken till landets avbefolkning, så besvara emigranterna frågan i tre tempo: Värneplikten, Skogsskövlarna, Det föråldrade styrelsesättet, med en lagstiftande, självsvåldig överklass och en förslavad, rättslös underklass, där samhällets oumbärlige regeras av de umbärlige.

[ ... ]

Just nu har jag slutat läsa Emigrantsutredningen, idel bekräftelser på mina iakttagelser i   G ö t i s k a   R u m m e n.   Bondeståndet utrotas av skogsskövlarna, torparna försvinna, emedan om en torpare upparbetar jorden, så höjes genast arrendet och han får betala liksom plikt för att han gjort överarbete och odlat upp värdelös jord; barnen på landet misshandlas, tjänarna leva i livegenskap; jorden lägges i vanhävd, och den försummade åkern blir icke äng, utan blir ogräs, förbannelsens örter som följa ruiner, sopbackar och brända tomter, och som icke duga till bete. Men ogräsåkern förstör även grannarnas åker, då vinden driver sitt fria spel med de bevingade ogräsfröen.

Mänskorna fly, och när i ensliga bygder en har flytt, så följa grannarna efter, av fruktan för ensamheten.

Den som vill komplettera Utredningen må läsa Adelskalendern, där man på var femte sida finner en amerikansk adress. Det är således icke bara de fattiga som fly.

Och när emigrationen ett par år sjunker, då trösta sig de minst beskattade och jubla över utvandringens avtagande, bestyrkt av statistiken. Men avtagandet berodde bara på dålig skörd och strejker, som för tillfället omöjliggjorde inköp av biljetten. En liten bättring bara, och vandringen har åter ökat. Den som ännu för några år sedan vid riksdagens öppnande lät avlämna en berättelse om rikets tillstånd och behov, besökte för 20 år sen en teaterföreställning och fick se framstäld en scen från bondlandet, där fattighjon bortauktionerades åt den minstbjudande. Efter spektaklets slut uttalade högstdensamme sitt missnöje över pjäsen, och i dessa ord: »Inte finns det något sådant på landet» (=fattighjons-auktioner).   V å g a d e   någon upplysa om förhållandet? Det tror jag inte! År 1879 slutade jag Röda Rummet med dessa, då som hädelse ansedda, ord:
» Vad vet H. M. om rikets tillstånd och behov? »
Minnens I det?

Ovanstående taget ur boken SAMLADE SKRIFTER av AUGUST STRINDBERG, femtiotredje delen. 

Tal till svenska nationen samt andra tidningsartiklar 1910-1912. © Albert Bonnier 1919. 

Hela texten kan utmärkt läsas på Strindbergsmuséets hemsida.

För att slippa göra värnplikten reste min fader iväg till Minnesota, via Kristiania, år 1907.
Så Strindberg har rätt i detta; värnplikten var en orsak till emigration. Pappa stannade där borta i sjutton år.

red hor lin

Ejnar Ekström, Kontakta mig gärna med tips, med klagomål, önskemål och vackra fotbollsmål:

e p o s t


URL:     http://ejnar.se/3747/globe/eld.html

Update:   2009-09-12

red hor lin

Valid CSS!U p p

red hor lin