"Den svenska litteraturhistorien berikades 1921 med ett nytt ord, proletärdiktare. Det var en akademisk litteraturvetare, Richard Steffen, som kom med det. Han ville med det inget ont. Benämningen gällde några begåvade kroppsarbetare och autodidakter som gett ut skönlitterära böcker. Ett par av de utnämnda gillade termen. Andra av dem, isynnerhet då skalderna, avvisade den. De ville vara "riktiga diktare".

Men benämningen proletärförfattare vann burskap. Tio år senare hade Sverige fått minst tjoget av dem. Det svenska kulturetablissemanget började bli irriterat. Poeterna ansågs ofarliga men prosaförfattarna fick mothugg om de inte istället, med än starkare effekt, tegs ihjäl.

I Sverige fanns fortfarande en bred klassklyfta, och när proletärdiktningen såg ut att ta plats från den gamla borgerliga litteraturen, började man varna för intränglingarna. I brådskan stämplades proletärförfattarna som kommunister. Det blev vanligt, utom att beteckna arbetarromanerna och novellerna som estetiskt undermåliga, att förklara dem apa efter sovjetlitteraturen. I misshugg hade man kommit att kalla riktningen "socialrealism".

Det var från början fel men skedde även i fortsättningen. Någon svensk statsdirigerad skönlitteratur av det slaget hade inte förekommit. I Sovjet hade man från och med en litteraturkongress 1934 talat om en "socialistisk realism". Maxim Gorkij hade då använt uttrycket som redan varit i svang ett par år. Sovjetunionen ansåg sig inte ha några proletärer eftersom varje sovjetmedborgare förklarats äga både marken och maskinerna. Ingen var egendomslös så som ordet proletär betydde. En kapitaliststat som Sverige hade däremot proletärer. Av det skälet var det riktigt att i Sverige tala om proletärförfattare.

Litteraturhistoriskt skulle termen komma att hänga kvar. Så småningom mjukades den visserligen upp till "arbetarförfattare" och litteraturen den omfattade kallades för "arbetardiktning". Proletärdiktare blev ett skällsord och det har fortsatt att vara förklenande. Det var tydligt att Sverige skämdes för sin arbetarlitteratur.

Det hjälpte inte upp saken att det var svårt att precisera vad man menade med ordet "arbetare". De flesta av invånarna sysslade väl med något och gränsen mellan kroppsarbete och människor med lättare yrken var ibland otydlig.

Svenska arbetarförfattare övergav vanligtvis kroppsarbetet när de blev författare. Anpassade de sig samtidigt till en borgerlig publik var det klart att de på borgerligt håll mottogs med öppen famn. "Avfallna" proletärdiktare fick hög status. Av sina egna ansågs de visserligen som fanflyktingar. Fördömelsen från arbetarhåll träffade särskilt en trio av författare, Ragnar Jändel, Harrÿ Blomberg och Ivan Oljelund. Rättvisan i utrensningen av så kallade renegater kunde på den tiden inte ens diskuteras, så het var askan. Senare tycktes toleransen hos arbetarklassen öka, spänningen minskade, och det blev vanligt att radikal författare skrev i borgarpressen, men sällan tvärtom.

Den särskiljning som gällt arbetarlitteraturen både från borgerligt håll och från de egna leden har gjort att vi i Sverige litterärt sett kan tala om två kulturer. De som hävdar att klasskillnaden är försvunnen är aningslösa. De behöver bara se till böckerna. Sverige har varit ensamt i världen om en så omfångsrik men också socialt och estetiskt sett betydande arbetardiktning. Den har kallats både för "litteraturens förfall" och för den "största händelsen i 1900-talets svenska litteratur". Arbetardiktningen är hos oss fortfarande till stor del outforskad. Den förhärskande akademiska forskningen har inte lämpat sig för arbetarlitteraturen. Man har erkänt enstaka av arbetarförfattarnas individuella betydelse, medan arbetarlitteraturen som kollektivt framträdande nedvärderats eller förbigåtts. Det har till och med sett ut som om det inte gått för sig för en arbetarförfattare att med hedern i behåll bli erkänd av det borgerliga litterära etablissemanget.

I vardera av de två kulturerna, borgerlighetens och arbetarnas, ryms ungefär hälften av Sveriges befolkning. Länge hade arbetarklassen ingen möjlighet att uttrycka sig bokligt. Ingen räknade heller med den. Ingen hade misstänkt att den skulle komma att få någon kulturell betydelse eftersom den inte lämnat några synliga spår efter sig, inga slott, inte ens några möbler, inga böcker. Man kunde tala om en bondekultur, den som fanns representerad på Skansen, men inte om några minnesmärken av en kultur under den. De högborgerliga i städerna kände så sent som på 1930-talet närmast pinsamhet eller skräck om de fick en arbetare för tätt inpå sig. Arbetarna var en för dem okänd människoart. Nästan enbart personer inom de fria yrkena, författare och konstnärer, hade börjat nonchalera klasstrecket.

En högt bildad person ur det övre samhällsskiktet begärde råd då han en dag skulle få en arbetare i sitt hem för att reparera något som gått sönder. Han skulle bli ensam hemma med honom. Borde han bjuda honom på en sup. Måste det vara brännvin, eller räckte det med öl? Kanske skulle en pilsner passa bäst? Skulle inte den bjudne halsa pilsnern? Skulle det vara en förolämpning att ställa fram glas?. [ . . . ]

Det samhälle där jag växte upp hade i stort sett bara två klasser. Det var de fattiga statarna och torparna och så högaristokratin, Jag föreställde mig alltid att ungdomen på slotten var fri och kunde göra vad den ville. Det förvånade mig när jag många år senare fick läsa i böcker hur ungefär jämnåriga till mig som barn av herrskapsklassen levt i rädsla och osäkerhet. Intill fjortonårsåldern hade de fått stå upprätt vid bordet medan de åt och de hade fått stryk för småförseelser som ingen hos oss ens skulle ha tänkt på. Jag upptäckte samtidigt att min far, som inte ens kunde skriva den enklaste rad, representerade en förfinad kultur. [ . . . ]"