The Ditching Time
Utdikningarnas tid
I syfte att optimera utnyttjandet av vattnet har regleringar av olika slag t ex ändrad vattenföring, vattenstånd och grundvattenstånd, genomförts genom årens lopp. Vattenkraftsreglering har varit den mest betydelsefulla och omfattande typen av reglering genom tiden. Idag är reglering av sjöar för vattenförsörjning det vanligaste. I Lyckebyåns vattensystem regleras sjöarna Törn och Stora Havsjön för vattenförsörjning. Under 1800-talet och början av 1900-talet sänktes, torrlades eller invallades många sjöar i syfte att vinna eller förbättra jordbruksmark. Inom skogsbruket dikades och skyddsdikades marken i syfte att öka produktionen på skogsmark. De större ingreppen skedde främst på 1930- och 1940-talet, vilket sannolikt dels berodde på att det från 1927 fanns möjligheter att finansiera skogsdikning med statsbidrag och statslån, dels på att skogsdikning under 1930-talets krisår användes för att motverka arbetslösheten.
Markavvattningsföretaget mellan Bånga damm och Fursjön Under slutet av 1930-talet och fram till 1945 pågick det största enskilda ingreppet vid Lyckebyån. 2230 ha avvattnades mellan Bånga damm och Fursjön. Dikningsarbetet påbörjades 1939 med syfte att vinna ca 1500 ha jordbruksmark. Lyckebyån breddades och fördjupades och omfattade en sträcka på ca 17 km, varav 5 km utgjordes av sjöbottnar och 6km2 av sjöyta. Sjöarna Fursjön, Bockabosjön, Flakesjön, Gubbasjön/Södersjön och Hallasjön påverkades av projektet. Dessutom grävdes 67 km bidiken i detta projekt. Vill Du veta mer finns boken ”Lyckebyåns utdikning i 50-årigt perspektiv”.
Källa: http://www.lyckebyan.org/
Kolla f.ö. de vackra bilderna som är utlagda på ovannämnda hemsidan http://www.lyckebyan.org/
Various regulations of watercourses were carried out over the years in order to optimise the use of water. They included for example the changes of the stream discharge, of the water level and of the ground water level. The regulation of the hydroelectric power has been the most important and most extensive type of regulation over the time. Today the regulations of lakes in order to secure water supply are quite common. The lakes Törn and Stora Havsjön are regulated for water supply within the Lyckeby River's waterways.
During the 19th century and at the beginning of the 20th century many of the lakes were lowered, emptied or dyked in order to gain or improve agricultural soil. Within the forestry sector ditching and protective draining of the land was carried out to increase the forestland production. The biggest encroachments were made mainly during the 1930's and 1940's, which was probably partly due to the fact that since 1927 it had been possible to get government subsidies and loans for forest draining and partly because forest draining was used during the 1930's crisis to counteract unemployment. Drainage Undertaking between Bånga dam and Fursjön Towards the end of the 1930's until the year 1945 the biggest single operation SEAGULL REPORT 3-2004 1 7 was performed near the Lyckeby River. 2230 ha of land was drained between Bånga dam and Fursjön.
The draining work started in 1939 with the purpose of gaining about 1500 ha of agricultural soil. The Lyckeby River was broadened and deepened and was ca 17 km long, out of this 5 km consisted of lake sediments and 6 km2 of lake surface. Lakes Fursjön, Bockabosjön, Flakesjön, Gubbasjön/Södersjön and Hallasjön were affected by the project. Moreover a side ditch of 67 km was made within the scope of the project. If you would like to find out more about it there is a book called "Lyckebys utdikning i 50-årigt perspektiv" /"The Drainage of the Lyckeby River from 50 Years' Retrospective View"/.
från en pdf-fil om Lyckeby riverWater Colour Water in the Lyckeby River is often brownish, like the colour of weak tea. This is due to the fact that the dissolved salts, organic material and other dissolved or suspended matter occur in the water. The supply of organic material from woodlands and marshlands is of great significance for the concentration of organic material in the Lyckeby's water. The big sewage treatment plants contribute to the local water quality as well. Since the water testing started in the water treatment plant in Lyckeby at the beginning of the 1940's the colour has grown. Also the tests carried out by the Swedish Environmental Protection Agency within the framework of the Programme for Monitoring of Environmental Quality and the recipient monitoring programme (since 1988) indicate the increase in colour. In other river systems similar trends have been recorded. The reason for this increase is not quite clear. Most probably it is a result of a combination of different factors like for example changes in deposition (acidification), climatic reasons (temperature, precipitation), change in land use (coniferous forests instead of deciduous forests and arable land), ditching and draining/lowering of wetlands and lake levels. In lakes, where the water flow is slower the organic material, particles and nutrients stop and sink down to the bottom (sedimentation). Lakes function therefore as natural filters. In the Lyckeby River's main furrow six lakes "disappeared" during the 1940's when people tried to obtain more arable land (see also "The Ditching Time"). It is hard to assess what influence this could have on the colour, however if we had more lakes today the water colour perhaps would not be as high as it is. The Results of the 2002 Recipient Monitoring Programme The water colour in the Lyckeby River and its tributary streams is very high. All the sampling stations show values over 100 mg Pt/l (=Platinum per litre), which is classified as high water colour (class 5). The highest rates of water colour of nearly 300 mg Pt/l were recorded above Löften (54) and in the brook from Långasjö (56).
Hackorna som skulle användas. Minns särskilt
flohackan och den vanliga hackan. Det skiljde
endast på bladets utseende. Medan den vanliga hackan såg
ut som mest vilken potatishacka som helst fastän måhända
lite större och tyngre, så var flohackan lite
besynnerlig, fyrkantig. Flohackans blad var sådant att
man med lite fantasi kunde tänka sig att med den skulle
man raka bort material mer än att hacka. Det innebar
förstås att rötter och småsten måste man först få bort
med insats av den vanliga vinkelhackan.
Jag antar, men vet inte säkert, att dessa verktyg kunde
införskaffas med understöd av något allmänt bidrag. Det
var ett nationellt intresse med syfte att utvidga den
odlingsbara marken i fosterlandet.
Har inte någon bild än på flohackan. Ska skaffa til sommaren i ngn Hembygdsgård eller kanske på Skansen... :)
Gick förbi Tjärdalen, där den självdöda kon hade
begravts. Fortsatte på den steniga, smala vägen, stigen,
fram till Lille Mossen. Vet att åtskilliga lass med
havrekärvar dragits fram på den steniga stigen, inbland
hölass. En drog i skaklarna och en sköt på. Vi hade ingen
häst.
Vid det tillfälle, på tjugotalet, när pappa köpt stället
och skulle demonstrera odlingsbarheten för broder och
fader och någon farbror, så skulle de göra det sedvanliga
testet. Ett spett medfördes. Man ville veta jordlagrets
tjocklek och kvalitet och ultimata lämplighet för
havreodling. En 'expert' rände med kraft ner
spettet i mitten av mossen. Det tunga verktyget av
smidesstål försvann och har aldrig mer återfunnits.
Kärret ovanför Lille Mossen, i skogen mot Storkamålen,
skulle dikas ut dvs befintlig avrinning skulle
förbättras. Pappa tog mig med och det var högeligen
intressant med det rinnande vattnet i det som synbarligen
var den nydikade fåran. Den som pappa höll på att
förbättra. Som överallt i Småland var det mycket sten,
småsten och rötter. Arbetet föreföll lite halvgjort och
amatörmässigt, om man ska bedöma det ärligt och med
beaktande att jag endast var omkring sju år gammal.
Avrinningen var fascinerande att iaktta men arbetet hade
knappast resulterat i vad som skulle kunna kallas en
riktig bäckfåra. Men nygjort såg det ut och jag var rätt
stolt över det min pappa hade åstadkommit där i
skogen.
Förutom standardverktygen som pappa hade använt sig av,
flohackan och vinkelhackan, så hade det nog behövts
korpar och spett och armstarka män - men framför allt
dynamit!
På min väg till skolan - det torde ha varit runt 1943, så fick jag en dag se ett pågående arbete med att rusta upp ett befintlig vattendrag, Pilbäcken. Denna bäck som för vatten från Ödevaten till Kjessjön är egentligen en parallellfåra eller bifåra till den större bäcken, Gusemålabäcken, som rinner några få hundra meter längre åt söder, och som passerar ett fall där det fanns ett vattenhjul, eller dess rester samt övergivna kvarnstenar. Arbetet med rensning av bäcken var spännande att titta på. Det var en massiv insats av yngre män. Det kan ha varit ett s.k. AK-arbete. Männen stod nere i fåran och skyfflade upp material uppför branta dikeskanter och gjorde höga vallar på ömse sidor. Diket, som man knappast sett tidigare framstod nu som ett välgjort geometriskt, fulländat sådant med färger som var mellan ljust orange och gulockra av mon och sanden. Enligt en gammal karta är bäckens namn, Pilbäcken [?]