Denna extremt långa period av värmebölja, 2018. Jag skriver detta den 17 juli. Bör vara nöjd med vädret.
Den 21 mars 2020 tänker jag på gamla tider och talesätt...
men oerhört hemska bilder från Italien dessa dagar. Ska det bli så här också?
Sen blev jag ensam, dymmelonsdagen i stilla veckan 2020; förlust av livskamraten under 60 år.

Om jag skulle beskriva de levnadsförhållanden som gällde i min barndom skulle jag antagligen inte bli trodd.
Ska ändå göra ett försök: 11 augusti 2020, var hos doktorn i går som skrev ut Alvedon och ville att jag skulle röntga axeln.

läget 1941

Flygplan som flög tätt över stugan var lite kusligt. Som sjuåring var det lätt att få mardrömmar; de långa militärkolonnerna på väg norrut utanför Skäveryds småskola. Mängder av lastbilar med nödtorftigt övertäckta kanoner. Det var KA2 som övergav försvaret av Blekinge och skulle ställa upp kanonerna i den andra försvarslinjen uppe i skogarna norr om Vetlanda.

läget 1943

Under kriget fick vi ingen fotogen till lamporna. Vi skaffade karbidlampor och en karbidlykta. Det osade illa men var rätt spännande också: jag var mellan 6 och 10 år under kriget. Vi hade en sparkstötting, nödvändig för transporterna men vi barn saknade både skidor o skridskor. De cyklar vi hade var begagnade, donerade av de snälla bland bröderna Hanssons, om det var Oskar, Richard eller Augusts familj vet jag ej. Lite skämmigt var det ibland med fattigdomen. Vi fick också kostymtyg från en fond. Då gällde det hitta en skräddare eller sömmerska, vilket inte var det lättaste.

läget 1946

Vi hade fortfarande ingen elektricitet. Givetvis saknade vi telefon. Vatten hämtades i en brunn, det var ganska gott och friskt vatten - för det mesta...

läget på femtiotalet

Någon gång 1947 fick vi el och det var en stor händelse. Eftersom vi låg på en ände av elledningen söderifrån så blev det ofta avbrott. Det allra minsta åskväder gjorde att proppen gick hos oss.
Så länge jag bodde hemma - det var till november 1955, så var det utedass som gällde.
Givetvis hade vi inget rinnande vatten och ingen telefon. På vintrarna eldade vi i en eldstad som gav fin värme så länge den underhölls med björkved, som vi hade gott om. Man måste ju sova och då var det problemet med spjället. Stängde man för tidigt kunde man drabbas av kolosförgiftning och oavsett hur man hanterade spjället så blev kallt efter 3-4 timmar. Det hände att jag vaknade med rimfrost i håret. Ingen tror nog på detta men det är faktiskt sant. Har inget behov av att överdriva.

läget i skogen

Vi hade ordentlig postgång. Även när det var snöstorm brukade den duktige brevbäraren ta sig fram. Så en daglig tidning kom. Däremot var det si och så med snöplogningen. Vissa vintrar syntes ingen snöplog till. Det var en kilometer till de närmsta grannarna. Inte att förglömma: det var 7 km till skolan, som jag började i när jag var bara sex år. När jag var 12 år började jag arbeta. Var tvungen härtill. Att få studera var helt omöjligt. Sorgligt, inte sant? Jag kommer aldrig över denna orättvisa.