För det första:

Cherchez la femme, som fransmännen säger. Sök kvinnan bakom allting.

Då får man leta. Det finns ingen Emma ... i varje fall ingen som har givit Emmaboda dess namn. Immaboda borde det egentligen heta efter gästgivargården Immabo, där man redan på 1600-talet bytte hästar på väg från Eksjö till Karlskrona eller om man tog av till Kalmar. Det var ett riktigt dimhål där i sankmarkerna kring Lyckebyån och dimma hette "imma" på traktens mål. Därav Immabo - Emmabo - Emmaboda.

Det bestämdes på ett järnvägsmöte i Kalmar 1864 att det skulle ordnas med en knutpunkt någonstans i triangeln Växjö - Kalmar - Karlskrona. Man höll på att bygga ut järnvägsnätet i sydöstra Sverige och det skulle med åren bli ganska ut- och invecklat. Det var som finmaskigast i mitten på 1930-talet och Växjö var världens enda järnvägsstation med tre spårvidder. Nu är de flesta banorna nedlagda, men Emmaboda finns kvar.

Ja, för det var Emmaboda som blev knutpunkten. eller ut­greningspunkten borde man kanske kalla den, i triangeln Växjö - Kalmar - Karlskrona. Men det skulle dröja tio år innan stationen kunde invigas av Oscar II. Det var en oförglömlig dag, i synnerhet för drottning Sophia. Hon spillde invigningskaffet på sin nya fina klänning.

Varför dröjde det tio år? Man borde snarare fråga hur det kom sig att stationen invigdes redan 1874?

Så får man ett mera logiskt svar:

Det blev efter många om och men fart på byggandet efter 1870 - 71 års krig mellan Tyskland och Frankrike. Bansträckningen Växjö - Emmaboda - Karlskrona byggdes av militära skäl för en snabb förbindelse med vår örlogsstation. Kalmarborna fick själva betala sin banstump till Emmaboda.

Nu tar vi om det igen: det hade alltså bestämts i Kalmar 1864 att det skulle ordnas med en förgreningsstation någonstans i triangeln Växjö - Kalmar - Karlskrona. Det finns inga belägg för saken, men jag älskar att tänka mig att någon satte en passare i de tre triangelhörnen och drog cirklar, tills han hade hittat den exakta skärningspunkten för alla tre cirklarna, triangelns mittpunkt. Ty det märkliga är att Emmaboda ligger 57 km från Kalmar, 57 km från Växjö och 57 km från Karlskrona. Det kan mycket väl tänkas att det gick till på det viset, ty det var för det första en ingenjör Th. Weman som hade fått uppdraget, och det vet vi ju alla hur ingenjörer fungerar, och för det andra så fanns det absolut ingen annan anledning att förlägga Emmaboda till ... ja. till Emmaboda än att det var triangelns mittpunkt.

Det var nämligen en ganska eländig terräng. Liksom Peter den store satte sitt pekfinger i Nevas träskmarker och förklarade att där skulle Sankt Petersburg ligga, så satte ingenjör Weman sin passare i Lyckebyåns mader och moras och förklarade med en icke mindre imperatorisk gest att där och ingen annanstans hade hans passare givit utslag och där skulle Emmaboda grundas om det så sjönke ner till kärrfruns rike.

Ända fram till invigningsdagen arbetade man med att dränera terrängen med en kanal söderut till Lindehultsmaderna. Det finns förresten ännu en rysk parallell att dra.

Björkar stacks ner i gyttjan runt det ofärdiga stationshuset som Potemkinkulisser och kung Oscar såg sig omkring med gillande och sa de odödliga orden "Stationen ligger vackert", ett yttrande av det slag som endast aningslösa kungar har rätt att fälla.

Ännu 1901 kunde Nordisk Familjeboks stora upplaga inte finna någonting annat att säga om Emmaboda än att det var en järnvägsstation i Vissefjärda socken och sedan på ytterligare fyra rader ange positionen gentemot Stockholm och de tre metropolerna i triangelns hörn.

Det var nu en smula orättvist, för om encyclopedisterna hade gjort sig mödan att lägga örat till marken och lyssna, skulle de ha förnummit det timida mullrandet från en spirande småländsk industriort. Om myror hittar en bra och tjänlig stubbe, så bygger de en stack omkring den. De småländska arbetsmyrorna fann en tjänlig stubbe i Emmaboda järnvägsstation Gantesbo bys södra utkant och började bygga sin stad.

Nej, även en krönikör måste hålla sig till sanningen. Det var inte smålänningarna som först såg Emmabodas möjligheter. Det var grosshandlare Thorsell i Karlskrona. Och det är egentligen helt naturligt. Det var från Karlskrona suget kändes i dessa trakter. Lyckebyåns mörka skogsvatten flöt trögt men stadigt ner mot Karlskrona. Den gamla knaggliga vägen förbi Immabo gästgivaregård med nattliga hästbyten i skräck­injagande dimmor förde till Karlskrona. De långväga tågen från Växjö dånade mestadels ner till Karlskrona. Emmaboda låg visserligen i Kalmar län, men Kalmar låg på andra sidan skogen. Att fara till Kalmar var att ta naturen på tvären, medan Karlskrona låg i den färdriktning som naturen hade ordnat. När man åkte "in till stan" var det alltid Karlskrona man åkte till. Inte Kalmar. På senare år har det förstås blivit Nybro, men det är en annan historia.

Nej, det var grosshandlare Thorsell i Karlskrona som satte fart på Emmaboda för sin snöda vinnings skull. Han startade virkeshandel och diverseaffär i ett hus som han lät bygga söder om spårområdet. Han hade en uppköpare som köpte virke av bönderna, och sedan gick bönderna in i diverseaffären och köpte förnödenheter med sig hem för pengarna. Grosshandlare Thorsell fick på så sätt både deras virke och pengar. [...]