Emmaboda i våra hjärtan
Har ingen bild från den unika och vackra bilderboken. Tänker att personuppgiftslagen inte medger inskanning av foton ens ur en trettio år gammal verklighet....
vem var Emma?
För det första:
Cherchez la femme, som fransmännen säger. Sök kvinnan bakom allting.
Då får man leta. Det finns ingen Emma ... i varje fall ingen som har givit Emmaboda dess namn. Immaboda borde det egentligen heta efter gästgivargården Immabo, där man redan på 1600-talet bytte hästar på väg från Eksjö till Karlskrona eller om man tog av till Kalmar. Det var ett riktigt dimhål där i sankmarkerna kring Lyckebyån och dimma hette "imma" på traktens mål. Därav Immabo - Emmabo - Emmaboda.
Det bestämdes på ett järnvägsmöte i Kalmar 1864 att det skulle ordnas med en knutpunkt någonstans i triangeln Växjö - Kalmar - Karlskrona. Man höll på att bygga ut järnvägsnätet i sydöstra Sverige och det skulle med åren bli ganska ut- och invecklat. Det var som finmaskigast i mitten på 1930-talet och Växjö var världens enda järnvägsstation med tre spårvidder. Nu är de flesta banorna nedlagda, men Emmaboda finns kvar.
Ja, för det var Emmaboda som blev knutpunkten. eller utgreningspunkten borde man kanske kalla den, i triangeln Växjö - Kalmar - Karlskrona. Men det skulle dröja tio år innan stationen kunde invigas av Oscar II. Det var en oförglömlig dag, i synnerhet för drottning Sophia. Hon spillde invigningskaffet på sin nya fina klänning.
Varför dröjde det tio år? Man borde snarare fråga hur det kom sig att stationen invigdes redan 1874?
Så får man ett mera logiskt svar:
Det blev efter många om och men fart på byggandet efter 1870 - 71 års krig mellan Tyskland och Frankrike. Bansträckningen Växjö - Emmaboda - Karlskrona byggdes av militära skäl för en snabb förbindelse med vår örlogsstation. Kalmarborna fick själva betala sin banstump till Emmaboda.
Nu tar vi om det igen: det hade alltså bestämts i Kalmar 1864 att det skulle ordnas med en förgreningsstation någonstans i triangeln Växjö - Kalmar - Karlskrona. Det finns inga belägg för saken, men jag älskar att tänka mig att någon satte en passare i de tre triangelhörnen och drog cirklar, tills han hade hittat den exakta skärningspunkten för alla tre cirklarna, triangelns mittpunkt. Ty det märkliga är att Emmaboda ligger 57 km från Kalmar, 57 km från Växjö och 57 km från Karlskrona. Det kan mycket väl tänkas att det gick till på det viset, ty det var för det första en ingenjör Th. Weman som hade fått uppdraget, och det vet vi ju alla hur ingenjörer fungerar, och för det andra så fanns det absolut ingen annan anledning att förlägga Emmaboda till ... ja. till Emmaboda än att det var triangelns mittpunkt.
Det var nämligen en ganska eländig terräng. Liksom Peter den store satte sitt pekfinger i Nevas träskmarker och förklarade att där skulle Sankt Petersburg ligga, så satte ingenjör Weman sin passare i Lyckebyåns mader och moras och förklarade med en icke mindre imperatorisk gest att där och ingen annanstans hade hans passare givit utslag och där skulle Emmaboda grundas om det så sjönke ner till kärrfruns rike.
Ända fram till invigningsdagen arbetade man med att dränera terrängen med en kanal söderut till Lindehultsmaderna. Det finns förresten ännu en rysk parallell att dra.
Björkar stacks ner i gyttjan runt det ofärdiga stationshuset som Potemkinkulisser och kung Oscar såg sig omkring med gillande och sa de odödliga orden "Stationen ligger vackert", ett yttrande av det slag som endast aningslösa kungar har rätt att fälla.
Ännu 1901 kunde Nordisk Familjeboks stora upplaga inte finna någonting annat att säga om Emmaboda än att det var en järnvägsstation i Vissefjärda socken och sedan på ytterligare fyra rader ange positionen gentemot Stockholm och de tre metropolerna i triangelns hörn.
Det var nu en smula orättvist, för om encyclopedisterna hade gjort sig mödan att lägga örat till marken och lyssna, skulle de ha förnummit det timida mullrandet från en spirande småländsk industriort. Om myror hittar en bra och tjänlig stubbe, så bygger de en stack omkring den. De småländska arbetsmyrorna fann en tjänlig stubbe i Emmaboda järnvägsstation Gantesbo bys södra utkant och började bygga sin stad.
Nej, även en krönikör måste hålla sig till sanningen. Det var inte smålänningarna som först såg Emmabodas möjligheter. Det var grosshandlare Thorsell i Karlskrona. Och det är egentligen helt naturligt. Det var från Karlskrona suget kändes i dessa trakter. Lyckebyåns mörka skogsvatten flöt trögt men stadigt ner mot Karlskrona. Den gamla knaggliga vägen förbi Immabo gästgivaregård med nattliga hästbyten i skräckinjagande dimmor förde till Karlskrona. De långväga tågen från Växjö dånade mestadels ner till Karlskrona. Emmaboda låg visserligen i Kalmar län, men Kalmar låg på andra sidan skogen. Att fara till Kalmar var att ta naturen på tvären, medan Karlskrona låg i den färdriktning som naturen hade ordnat. När man åkte "in till stan" var det alltid Karlskrona man åkte till. Inte Kalmar. På senare år har det förstås blivit Nybro, men det är en annan historia.
Nej, det var grosshandlare Thorsell i Karlskrona som satte
fart på Emmaboda för sin snöda vinnings skull. Han startade
virkeshandel och diverseaffär i ett hus som han lät bygga söder
om spårområdet. Han hade en uppköpare som köpte virke av
bönderna, och sedan gick bönderna in i diverseaffären och köpte
förnödenheter med sig hem för pengarna. Grosshandlare Thorsell
fick på så sätt både deras virke och pengar.
(Neikter & Rosén minns jag och
att högerinnern i Kalmar FF arbetade där, det år laget gick upp i
Allsvenskan för första gången, mest genom ett otal 0-0
matcher.)
Slut på det ocr-skannade utdraget ur boken
’Emmaboda i våra hjärtan’
Tilläggsskannat sid 43 ur den intressanta boken med de fantastiskt fina bilderna i svart-vitt:
Urmakaren E. J. Carlström urmakade i Algutsboda sedan 1879 men flyttade 1905 till Emmaboda och började tillverka cyklar. Han tyckte kanske att klockorna gick för sakta. Eller också kan man läsa utvecklingen i det nya firmanamnet AB E.J.Carlström & Sons Velocipedfabrik. En son som var lyhörd för den nya tidens krav på snabbhet och komfort övertalade sin far till det djärva steget. Cykeln hette Original och firman var på sin tid den största i cykelbranschen i sydöstra Sverige. Men sonens fartaptit bara växte och snart började han också sälja och reparera bilar.
Glastillverkningen kom inte till Emmaboda förrän 1919, då brukspatron Ernst Johansson köpte Modala glasbruk i Algutsboda och flyttade hyttan till en tomt nära järnvägsstationen och även lyckades få ett stickspår ända fram till fabriken. Här tillverkades nu fönsterglas för hand, dvs. handblåsta cylindrar planades ut till skivor, ett hårt arbete som ställde stora krav på glasblåsarens yrkesskicklighet. Men mot slutet av 20-talet började fönsterglaset tillverkas med maskiner på andra håll. Maskinglaset producerades billigare och snabbare och själva glaset blev planare och slätare, helt utan de blåsor och ojämnheter som så ofta förvred konturerna, när . . .
Källa: Emmaboda i våra hjärtan
Upp
Brittisk Imperialism
Vi kör ut ur Kabul tidigt en morgon. Vi är på väg ner mot Indien. Solen har just gått upp. Kabulslätten ligger i mörker men redan glöder bergen kring oss. Luften är frisk och kylig. Det är höst i atmosfären. När vi har staden bakom oss kommer morgonen och ljuset. Skuggorna krymper och vi kör i strålande sol rakt mot de röda bergen. De öppnar sig och vi följer Kabulfloden ner i klyftan. Vi är på väg mot Sarobi, Jalalabad, Khyber. Vattnet skummar och fräser bredvid oss. Det stänker upp över vägen och forsarna följer tätt på varandra. Vägen buktar och svänger, går på broar och klättrar på bergväggen. Den borrar sig i tunnel genom det lösa berget och vi ser bergen framför oss, under oss och runt oss och vägen störtar i tvära kast utför branten. Bergväggar och glittrande flod. Ibland kör vi i mörk skugga, därefter åter ut i det klara ljuset. Marken är hård och bar.
Vi passerar ett vägarbetarläger, ännu ett. Lägren blir till milslånga tältstäder. Det är afghanska armen som bygger denna nya väg ner mot slättlandet. Man måste ha förbindelseleder med yttervärlden. Den nya vägen är bra, bred grusväg som skall permanentas. Landskapets konturer mjuknar och vi når Sarobi. Det nya kraftverket. Dess kärva betongskönhet smälter samman med landskapets konturer och högspänningsledningarna marscherar med väldiga kliv över bergen mot Kabul.
Ar 1919 hyste många av de politiskt och militärt ledande
britterna förhoppningen att det ryska centralasiatiska väldet
stod inför sitt totala sammanbrott. Och aldrig hade det brittiska
imperiet synts så starkt. Ryssland sönderslitet av krig och
inbördeskrig med brittiska armeer på rysk botten. Turkiet
krossat. Kalifatet utan betydelse. Mellersta Östern ockuperat av
brittisk och fransk militär. Då var stunden inne då hela Asien
skulle falla som ett moget äpple. Den brittiska fredens årtusende
skulle bryta in över Asien.
Nu - efter det andra världskriget, efter imperiets sönderfall och
den stora nationella befrielsevågen är det nästan ofattbart att
man kunnat tänka i dessa kategorier för blott en generation
sedan. Men då tycktes för många brittiska officerare målet vara i
sikte. Äntligen skulle den centralasiatiska marknaden öppnas.
Afghanernas seger kom i detta läge att få historisk betydelse. Både i Afghanistan och i Turkiet fick britterna vika för den nya asiatiska nationalismen. Ty afghanerna segrade trots allt. Den kedja av nederlag och misslyckanden som bundit de muselmanska folken bröts just i det ögonblick imperiet tycktes starkast.
Britternas offensiv mot Jalalabad fick hejdas när Muhammed Nadir-kan (som senare besteg Afghanistans tron) ryckte fram på centralfronten. Han slog in på britternas svagaste punkt. Den att de inte behärskade de folk över vilka de härskade. Britterna fick fly från sina befästningar och fort i stammarnas land. Patanerna reste sig. Det var fara värt att hela norra Indien skulle blossa upp. Britterna flygbombade och inledde därefter fredsförhandlingar.
Jan Myrdals bok 'Resa i Afghanistan'
