Vi kör ut ur Kabul tidigt en morgon. Vi är på väg ner mot Indien. Solen har just gått upp. Kabulslätten ligger i mörker men redan glöder bergen kring oss. Luften är frisk och kylig. Det är höst i atmosfären. När vi har staden bakom oss kommer morgonen och ljuset. Skuggorna krymper och vi kör i strålande sol rakt mot de röda bergen. De öppnar sig och vi följer Kabulfloden ner i klyftan. Vi är på väg mot Sarobi, Jalalabad, Khyber. Vattnet skummar och fräser bredvid oss. Det stänker upp över vägen och forsarna följer tätt på varandra. Vägen buktar och svänger, går på broar och klättrar på bergväggen. Den borrar sig i tunnel genom det lösa berget och vi ser bergen framför oss, under oss och runt oss och vägen störtar i tvära kast utför branten. Bergväggar och glittrande flod. Ibland kör vi i mörk skugga, därefter åter ut i det klara ljuset. Marken är hård och bar.

Vi passerar ett vägarbetarläger, ännu ett. Lägren blir till milslånga tältstäder. Det är afghanska armen som bygger denna nya väg ner mot slättlandet. Man måste ha förbindelseleder med yttervärlden. Den nya vägen är bra, bred grusväg som skall permanentas. Landskapets konturer mjuknar och vi når Sarobi. Det nya kraftverket. Dess kärva betongskönhet smälter samman med landskapets konturer och högspänningsledningarna marscherar med väldiga kliv över bergen mot Kabul.

Jordbruksbygder klämmer sig upp i dalen och ju längre ner man kommer ju bredare blir åkerlapparna. Därefter långa sterila ödemarker av sten och slätter av torra marker. Åter kommer de röda klippväggarna närmare och flodens lopp blir stridare. Men berget är lägre nu. Det går en hängbro av järn över floden. Vägen upp mot Kunardalen och Nuristan. Bror är bevakad aven militärpatrull. Passagerarna får gå ur bussen på ena sidan bron och gå till fots över till den buss som står på andra sidan. Därefter Jalalabadslätten. De höga snöklädda bergen långt borta. Luften är tyngre här. Den är dammig och sticker i halsen. Det är varmt. Vi möter den gamla vägen från Kabul och kör in i Jalalabad.

Där på denna gamla väg nådde den 13 januari år 1841 den brittiska kabul armen säkerheten, det brittiskbesatta fortet i Jalalabad. Det var det första afghankrigets år. Den brittiska armen hade tågat till Kabul, avsatt Dost Muhammed, medfört Shah Suja och placerat honom på tronen. Afghanistan hade blivit en brittisk allierad. Den 13 januari såg man från fortet i Jalalabad en ensam man i trasig uniform komma från ödemarken. Han var sårad. Han var den enda överlevande av de 16500 trupper och tross som lämnat Kabul en vecka tidigare.

Alla historiker är ense om att det första brittisk-afghanska kriget var misslyckat. Britterna satte igång kriget med motiveringen att Dost Muhammed var ryssvänlig och måste avlägsnas. Men britterna själva tvangs be honom återta tronen för att de inte skulle gå under i det kaos de själva ställt till med. Generalguvernören i Calcutta var misslyckad både som politiker och strateg. Generalen var senil. Ambassadören var ung och oerfaren, alltför begiven på erotiska intriger och det kloka han hade att säga lyssnade ingen till. Staben var ett näste av småsint personliga intriger. Officerarna oskickliga. Truppernas moral tvivelaktig. Förvirringen obeskrivlig och hemlandets allmänhet förd bakom ljuset. Detta skulle förklara varför den brittiska armen gick under och britterna kom att uppleva sitt första, svidande nederlag i kampen mot "infödingar". Ty förlusten av kabularmen slog sönder myten. En obesegrad och oslagbar arme hade upphört att finnas till. Fotfolk och ryttare, artillerister, stabsofficerare, general, ambassadör, glädjeflickor, kalfaktorer och profitörer, alla var de döda. Då förlorades kriget, mordbrännarexpeditionen nästa år blev blott en gest, fast en blodig gest.

Men detta förklarar inte nederlaget. Det blott fastställer faktum, att nederlaget var stort, att myten krossades, att imperiet träffades av sin första allvarliga motgång innan det ens var färdigbyggt och att dess kommande expansion nu kom att åtföljas av allt större och allt blodigare motgångar.

Men det skiljer inte detta krig från andra krig. Okunniga politiker, senila generaler, intrigerande stabsofficerare, stupida ambassadörer, allmän förvirring och vilseledd allmänhet har hört till bilden under de stora europeiska folkslaktningarna. Andra faktorer förlorade kriget för britterna.

Efter detta nederlag hördes för första gången berättelsen om det afghanska sveket. Denna specifikt brittiska form av dolkstötslegenden. Afghanerna var inte gentlemän. Afghanerna var svekfulla. Afghanerna var ociviliserade. Afghanerna vägrade förstå att de förlorat. Och däri ligger det verkliga skälet. Afghanerna var inte gentlemän. De kunde inte alls förstå att de var besegrade. Här hade britterna mött ett fritt folk. Ett barbariskt folk där ännu barbariets frihet levde. Britternas hela diplomati, deras ränkspel och deras legalism blev meningslösa i det ögonblick de hotade afghanernas vitala intressen.

De fördrag som britterna avslöt var utan betydelse. En hövding, en kung hade ingen rätt att sluta fördrag. Utan tingets godkännande var de inte värda det papper på vilka de skrivits. Britterna hade velat föra ett normalt krig mot en monark och hans undersåtar och de fann sig föra ett krig mot ett folk i vapen.

Men där romarna i en helt annan historisk situation hyllade de fria germanerna, idealiserade dem och höll upp dem som förebild för medborgarna såg viktorianismens engelske gentleman frihetskampen som ett brott mot spelreglerna. Den brittiska armen jagades ner genom bergen. Den slaktades i passen. Den halkade i lervällingen, den störtade utför bergssidorna, all disciplin försvann. I panisk skräck jagade man varandra till döds under det att afghanerna låg på bergsryggarna och sköt ner dem en efter en.

För britternas del blev detta nederlag en bidragande orsak till det hat med vilket de såg afghanerna. När afghanerna inga gentlemän var behövde inga spelregler följas och ingen handling blev för brutal eller låg.

Makten brutaliserar och förfärar. Kiplings gentlemän sjöng:

For you all love the screw-guns
 - the screw-guns they all love
So when we take tea with a few guns,
o' course you will know what to do-hoo! hoo! 

Jest send in your Chief and surrender
 - it's worse if you fights or you runs: 
 
You may hide in the caves, 
they'll be only your graves, 
but you can't get away from the guns! 

I imperiet förvandlades den viktorianskt småborgerlige gentlemannen till övermänniskan. För afghanerna var detta segerrika krig ett stort steg fram mot nationell ening. Under det kommande halvseklet lyckades det visserligen britterna att bit för bit knapra i sig afghanskt land, gränserna pressades allt längre och längre upp, men det lyckades dem aldrig att behärska dessa folk över vilka de härskade och den brittiska litteraturen och officerarnas och administratörernas memoarer är fyllda med bitterhet över detta svekfulla folk vars kärlek man aldrig vinner och vars ord man aldrig kan lita på. Samtidigt älskar de de goda afghaner och pataner som tagit tjänst i den brittiska armen och kämpar för det brittiska herraväldet mot sitt folk. Dessa goda afghaner är hederliga, ärliga, rättframma och beundransvärda - i brittisk litteratur. Men trots att hela Beluchistan var förlorat och trots att britterna härskade från Indus till Khyber och det brittiska väldet sträckte sig fram till Spin Baldak och Quetta var förlorat lyckades det aldrig britterna att vinna landet.
Blott hålla det besatt.

Afghanistan fick behålla sin självständighet till högt pris. För att bevara sin självständighet tvangs de att spärra landet för alla utlänningar. För att hindra britterna att föra utrikespolitik för dem tvangs de att alls inte ha någon utrikespolitik.

Afghanistan blev Asiens avspärrade land. Men redan år 1907 visade det sig att Afghanistan började bli starkt nog att kunna ta en öppen ställning mot imperierna. Då vägrade emir Habibullah att godkänna avtalet mellan Ryssland och Storbritannien. Det avtal som skulle ha reglerat imperiernas mellanhavanden för all framtid. Den brittiska regeringen kunde inte få ett afghanskt godkännande av detta dokument. Afghanerna hade inte varit tillfrågade och menade att de ingenting skrev på.
Britterna försäkrade att avtalet blott garanterade deras självständighet. Men afghanerna ansåg att då de inte var närvarande kunde de ingenting veta. De var nu starka nog att vägra.

Vi kör bort genom det gråbruna, långsträckta rullande landskapet. Hettan är stark, vi är på väg ner ur bergen. På kullarna ligger lerborgar. Befästa bondgårdar med massiva torn av soltorkad lera. Tornen dominerar byggnaderna men till och med dessa borgar blir till små flugprickar i det stort öppna landskapet. Bergen försvinner alltmer bakom dis och damm, jorden ryker och vi är på väg mot Khyber.

Här utkämpades det tredje afghankriget. Det är ett säreget krig.
En afghansk student hade sagt mig:

- Två gånger öppnade britterna krig med oss och förlorade. I det tredje kriget angrep vi och vann!

Enligt böckerna skulle Afghanistan först ha krävt full självständighet. Detta skulle under förhandlingarna ha förvägrats dem varpå de angrep britterna, grundligt besegrades av dessa och britterna därpå uppfyllde alla afghanernas krav av pur storsinthet. Det låter vackert som en saga.

Den tredje maj år 1919 inleddes kriget utan krigsförklaring genom strider vid Torkham. Mot britternas 340 000 man krigsvant folk stod blott 38 000 man dåligt utrustat afghanskt infanteri, 4 000 artilleri med antika kanoner och 8 000 kavalleri. Hur kriget egentligen började är höljt i ett visst dunkel. Britternas imperium i Indien hade alltid tillvuxit genom "incidents". Skulle man tro på historieskrivningen så finge man tro att de stackars evigt angripna britterna i rent självförsvar och besatta av fredslängtan bit för bit tvungits erövra en halv kontinent.

Ar 1919 hyste många av de politiskt och militärt ledande britterna förhoppningen att det ryska centralasiatiska väldet stod inför sitt totala sammanbrott. Och aldrig hade det brittiska imperiet synts så starkt. Ryssland sönderslitet av krig och inbördeskrig med brittiska armeer på rysk botten. Turkiet krossat. Kalifatet utan betydelse. Mellersta Östern ockuperat av brittisk och fransk militär. Då var stunden inne då hela Asien skulle falla som ett moget äpple. Den brittiska fredens årtusende skulle bryta in över Asien.
Nu - efter det andra världskriget, efter imperiets sönderfall och den stora nationella befrielsevågen är det nästan ofattbart att man kunnat tänka i dessa kategorier för blott en generation sedan. Men då tycktes för många brittiska officerare målet vara i sikte. Äntligen skulle den centralasiatiska marknaden öppnas.

Afghanernas seger kom i detta läge att få historisk betydelse. Både i Afghanistan och i Turkiet fick britterna vika för den nya asiatiska nationalismen. Ty afghanerna segrade trots allt. Den kedja av nederlag och misslyckanden som bundit de muselmanska folken bröts just i det ögonblick imperiet tycktes starkast.

Britternas offensiv mot Jalalabad fick hejdas när Muhammed Nadir-kan (som senare besteg Afghanistans tron) ryckte fram på centralfronten. Han slog in på britternas svagaste punkt. Den att de inte behärskade de folk över vilka de härskade. Britterna fick fly från sina befästningar och fort i stammarnas land. Patanerna reste sig. Det var fara värt att hela norra Indien skulle blossa upp. Britterna flygbombade och inledde därefter fredsförhandlingar.

Vi kör upp genom Khyber. Ett lågt och oansenligt pass som inte har annan betydelse än den att här låg brittiska trupper förlagda och här skrevs rapporter och ballader om brittiskt hjältemod.

Gun var sjuk. Lufttrycksförändringen när vi kört ner från de höga bergen, den plötsliga hettan, den kvava dunsten från slättländerna hade gjort henne illamående. Hon sov uppkrupen på bagaget när vi körde upp på den afghanska tullstationen. Soldatema, unga rekryter i säckiga uniformer och dåliga pjäxor blev helt oroliga när de såg att Gun var dålig. Passkontrollen undanstökades på mindre än en minut och det var inte tal om att se på bagaget.
Officeren sade:

- Kvinnan får inte resa när hon är dålig. Hon måste vila.

Med en självklarhet som var spansk i sin värdiga hövlighet gjordes allt för oss. De utrymde sin förläggning. De sade:

- Ni är våra gäster.

Vi var lortiga och trötta och svettiga och de gav oss vatten och sängar. De kom med te och undrade om jag ville äta. Soldaterna drog sig långt bort från oss när vi lade Gun på en charpoy under trädskuggan på gården. De ville inte störa oss genom att vara alltför nära. En ung soldat, han kunde inte ha varit mer än aderton år, kom med en solfjäder. Han gav den till mig och sade:

- Khanum mår inte bra. Hon måste svalkas.

Sedan sprang han bort och satte sig femtio meter ifrån oss tillsammans med sina kamrater. De satt med gevären i famn och såg bort mot bergen. De vill inte genera er med sina blickar, sade chefen för gränsposteringen. Han kom fram för att undra om vi var missnöjda med någonting. Om han kunde göra ytterligare någonting för oss.

- Det är omöjligt, sade jag, vi kan ju inte ta ert hus, era sängar, er mat.

- Ni är gäster i landet, sade han, vårt hus är ert. Människor måste hjälpa varandra och kvinnan är sjuk.

Gun blev bättre fram mot kvällen. Hon ville komma ner till Peshawar, ta in på hotell, byta kläder.

- Gör inte det, sade befälhavaren. Res inte i dag. Ni kommer att ångra er. Pakistanerna har ingen kultur. De vet inte hur man uppträder. De är inte afghaner, de är inga paschto. De vaktade gränsen för engelsmännen, nu vaktar de den för Pakistan. Ni borde stanna i Afghanistan. Är inte Afghanistan ett bra land?

Men vi for i alla fall. På den pakistanska tullstationen satt vi fast i tre timmar under det jag fyllde i formulär. Gun mådde dåligt igen. Hon sov i bilen och under det hon sov stack en pakistansk tullman in handen genom rutan och stal ljusmätaren till vår kamera, hennes teckningspenna och min reservoarpenna. Det var det första som stulits sedan vi lämnat Europa.

- Ni är i ett civiliserat land nu. Här följer vi lagar och förordningar, sade den pakistanske tullchefen när jag undrade om det verkligen var nödvändigt att fylla i femtio formulär.

utdrag ur Jan Myrdals bok
 'Resa i Afghanistan'