The Arabs Betrayed

Semiter

DEN FÖRSTA svårigheten med den arabiska upprorsrörelsen var att säga, vilka araberna voro. Eftersom de utgjorde ett uppkonstruerat folk, hade deras namn år för år småningom ändrats till betydelsen. En gång betydde »arab» arabisk. Det fanns ett land, som hette Arabien, men detta hade ingenting med saken att göra. Det fanns ett språk, som hette arabiska, och däri låg proberstenen. Det var det gängse språket i Syrien och Palestina, i Mesopotamien och på den stora halvö, som på kartan kallas Arabien. Före den islamitiska erövringen beboddes dessa områden av olika folk, som talade språk, som tillhörde den arabiska språkfamiljen. Vi kallade dessa semitiska, ehuru (liksom fallet är med de flesta vetenskapliga termer) icke fullt riktigt. Emellertid voro arabiska, assyriska, babyloniska, feniciska, hebreiska, arameiska och syriska besläktade språk, och antydningar om gemensamma påverkningar i det förflutna, ja, till och med om gemensamt ursprung bekräftades genom vår kännedom om att, samtidigt som utseende och sedvänjor hos de nuvarande arabisktalande folken i Asien voro så skiftande som ett fält vallmor, de hade en motsvarande och väsentlig likhet. Vi kunde fullt riktigt kalla dem kusiner och kusiner, som förvisso, om än med beklagande, voro medvetna om sin inbördes släktskap.

utdrag ur boken
 "Vishetens sju pelare"

 av T.E.Lawrence

OM NOMAD och stadsbo i det arabisktalande Asien icke voro olika raser utan endast människor på olika sociala och ekonomiska stadier, så kunde man vänta sig ett visst släkttycke i det sätt, varpå deras tankar arbetade, och därför var det endast rimligt, att gemensamma element skulle framträda i vad alla dessa folk åstad­kommo. I själva början, vid första mötet med dem fann man en allmän trons klarhet eller hårdhet, nästan matematisk i sin begränsning och frånstötande i sin osympatiska form. Semiterna hade inga halvtoner i sin färgskala. De voro ett folk av elementära färger, eller snarare av svart och vitt, som alltid såg världen i konturer. De voro ett dogmatiskt folk, som föraktade tvivlet, vår moderna törnekrona. De förstodo icke våra metafysiska svårigheter, vårt introspektiva spör­jande. De kände endast till sanning och osanning, tro och otro, utan vårt tveksamma följe av finare nyanser.

Detta folk var svart och vitt icke endast i sitt sätt att se utan även i sin innersta utrustning, svart och vitt icke endast i klarheten utan även i bestämningen. Deras tankar funno sig till freds endast i ytterligheter. De använde med förkärlek superlativer. Understundom tycktes oförenliga principer på en gång ha dem i sitt gemensamma våld, men de kompromissade aldrig: de drogo konsekvensen av olika stridiga åsikter i orimliga slutledningar utan att märka den bristande överensstämmelsen. Med kallt huvud och lugnt omdöme, orubbligt omedvetna om avvikelsen, svängde de från asymptot till asymptot.

De voro ett inskränkt, trångbröstat folk, vars tröga intellekt låg i träde i liknöjd resignation. Deras fantasi var livlig men icke skapande. Det fanns så litet av arabisk konst i Asien, att man nästan kunde säga, att de icke hade någon konst, fastän de rika och bildade voro frikostiga beskyddare och hade uppmuntrat alla anlag för arkitektur, keramik eller annan handaslöjd, som deras grannar eller underlydande visade prov på. Icke heller drevo de stora industrier, de hade varken organisationer för kropp eller själ. De uppfunno inga filosofiska system eller invecklade mytologier. De styrde sin kosa mellan stammens och individens avgudar. Som det minst sjukligt grubblande av alla folk hade de mottagit livets gåva utan att fråga, såsom något självklart. För dem var det något oundvikligt, ett människans arvegods, en nyttjanderätt, något som var omöjligt att kontrollera. Självmord var något otänkbart, döden ingen olycka.