Detta är en film som borde visas överallt
där man talar om landet Afghanistan.
Alla intresserade av landets historia [SAK]
exempelvis...
An anti-war documentary film
In 1972 Eric Siegel, an early pioneer
of video art, set out on an extreme adventure
[...]
Allra bäst tycker jag om scenen med
nedsågning av alléträd på
vägen mellan Herat och Kandahar.
Kandahar
€ - € - € - € - € - € - € - € - € - €
En enda gång spottar man efter oss. De små
barnen kastar gatsmuts och stenar efter bilen. Man tycker
illa om oss. Vi är feringhi. Franker.
Utlänningar. Kanske engelsmän.
Detta sker i Kandahar en stekhet sommardag när
värmen är tät som en yllefilt och
gatorna steks aven grymt glödande sol.
Ökendammet ligger tjockt över våra
kläder, det sitter i huden och svider i
ögonen. När vi körde in i Kandahar
spottade männen efter oss och barnen skrek
förolämpningar.
Hela dagen hade vi kört genom ett öppet
landskap av vida, torra slätter. Vägen hade
varit dålig. Bred men skakig, broarna var
raserade. Vi hade rastat under några träd,
bjudits på mullbär och te. Nu körde vi
genom Kandahar in mot den nya staden. Den mötte
oss med ökad luftfuktighet och välbefinnande
i kroppen. Men man spottade efter oss. I två krig
hade brittiska arme er marscherat denna väg och
fortfarande var frankerna fiender. Sannerligen,
fäderna hava ätit av sura druvor och barnens
tänder har blivit skeva.
Fältprästen L N. Allen skriver i sin dagbok
för söndagen den 28 augusti år
1842:
"Omkring klockan halv åtta förmiddagen
anlände vi till vår lägerplats vid Oba
och jag hoppades efter frukosten få lite stillhet
och kunna hålla gudstjänst klockan fem
eftermidagen såsom en vecka tidigare; men det
öde som väntade oss var helt annorlunda.
Då vi fann att landet hade upprest sig mot oss och
vi inte kunde få furage med mildhet sände jag
ut en kamel med kameldrivare och en
hästskötare att delta i furageringen. Detta
var omkring klockan halv ett eftermiddagen. De hade
inte varit borta lång stund när meddelande
kom att fienden befann sig med stor styrka i
närheten. Jag skyndade mig att sända en man
att hämta dem åter ... När jag red bort
hörde jag att en rapport lämnats till kapten
Delmain, Third Bombay Light Cavalry, att furagörer
gjordes ned av fienden ... Kavalleriet med Leslies
kanoner stödjande sig ryckte nu fram över
kullarna för att återta de dödades
kroppar under det att vi tillsammans med infanteriet,
kapten Bloods niopundare och kapten Andersons
sexpundare vände oss mot den befästa byn
varifrån angreppet på furagörerna sades
ha gjorts. Den var ganska stor och hade tre torn.
När vi närmade oss den kom ett flertal
obeväpnade människor ut därur med
bönfallande gester och höll före att byn
inte hade någonting med affären att
göra. Generalen lyssnade till deras historia, bad
dem därefter hålla sig tysta och beordrade
kapten F. White med Hennes Majestäts Fyrtionde
Regementes Lätta Kompani att rycka fram, rannsaka
byn och se efter om det fanns några tecken på
att de deltagit i affären.
När de närmade sig porten biträdda av
major Leech, vilken var tolk, tog de uppblåsta
uslingarna i byn och sköt en salva med gevär
mot kompaniet trots att de sagt sig kapitulera. En kula
strök förbi majoren. Mannarna ryckte
därefter fram. Det Lätta Kompaniet från
Hennes Majestäts Fyrtioförsta Regemente, ett
annat kompani från Hennes Majestäts Fyrtionde
Regemente under kapten Neild och några lätta
kompanier från de infödda styrkorna
beordrades att understödja kapten White ... Man
fann byn vara full med folk och de var alla
beväpnade och satte sig till motvärn. Varje
dörr slogs in, varje man som påträffades
höggs ned, de förföljdes från
gård till gård, från torn till torn och
mycket få undkom. En hop arma kvinnor och barn
kastades ut och ett par sårades i denna melee. J
ag har aldrig sett mer ynkliga och miserabla subjekt.
En dörr vilken husets innevånare vägrade
att öppna sprängdes upp med en sexpundare
och varje själ bajonetterades.
Under denna tid var jag med generalens stab mycket
nära byns murar och några sade att den salva
som avlossats mot kompaniet hade passerat tätt
över våra huvuden, men om så var det
verkliga förhållandet vet jag ej då jag
alltför intresserat följde begivenheterna i
byn. Jag drog gradvis allt närmare och
närmare till dess att nyfikenheten segrade
över försiktigheten och jag gick in i byn.
Sällan, såvitt jag förstår, har en
andans man fått iaktta en sådan scen.
Förstörelsen pågick i alla former -
döda kroppar låg huller om buller - sepoyer
och träng släpade ut får, oxar, getter
och ägodelar ... Europeiska och infödda
soldater bröt ned de dörrar bakom vilka de
trodde någonting vara gömt och då och
då hördes ett skott som signalerade att man
funnit ett offer som stuckit sig undan. Hela tiden
ringlade blå rök och från byggnaderna
hördes sprakanden som tydde på att elden
skulle förtära vad svärdet sparat.
Trumpeterna genljöd och jag drog mig undan
från detta pinsamma spektakel. Det är
svårt att redogöra för antalet av dem
som gingo under i byn, men troligt är att icke
mindre än åttio till ett hundra b1evo skjutna
och om några lyckades hålla sig gömda i
byggnaderna måste de ha gått under i
flammorna ty hela byn var en enda brinnande ruin innan
vi lämnade den och sedan fortsatte den att brinna
hela natten ... Vi återvände nu till
lägret efter att - om man medräknar
morgonritten - ha befunnit oss i sadlarna mellan nio
och tio timmar. Större delen av denna tid hade vi
befunnit oss utsatta för en stekande sol som
tillsammans med stridens upprördhet hade gjort oss
mycket trötta ... "
Som pastor Allen så riktigt uttryckt
förhållandet i sina predikningar under
fälttåget:
"Och slutligen, därest ni har uppskattat den
förlösning som Jesus Kristus bringat eder
från mänsklighetens fiendes grepp så
måste ni som ett tecken på er tacksamhet
sprida den lyckliga förkunnelsen bland alla
världens länder. Vi har alla sett den
hänsynslösa och vilda ondska, det
skamlösa förräderi, de
skändligheter som icke kunna nämnas, vilka
förefinns bland en falsk religions tillbedjare
för vilka de rena och fridsamma evangeliernas
budskap är okänt."
"Vem kan väl skåda den lilla yta som
upptas av våra hemlandsöar och sedan
vända sin blick mot våra främmande
besittningars vida utsträckning, över vilka,
det är ordagrant sant, solen icke går ned,
utan att erkänna att Herren vår Gud
öppet och enbart gått framför oss; ty
hur kunde vi annars erhållit och behållit ett
sådant välde?"
Nu kastar barnen smuts efter oss. Ty allt detta hade
skett i byar sådana som den i vilken vi bjöds
på mullbär och te under skuggan av stora
träd. Jag känner mig som en tysk i
Lidice.
Det häftar blod vid vår kultur. Var man
än går och vart man än reser i
världen snubblar man över gravar. Herdar som
velat skydda sina hjordar. Bönder som vägrat
att låta sig slaktas.
Ovanstående är ocr-scannad text ur Jan Myrdals 'Resa i Afghanistan'
Ett par ex av den ytterst läsvärda boken, finns med på min boklista.