• Länkar
• 1934
• Lortsverige

Om Folkets Hus, Lindås, Lubbe Nordströms reportageresa och boken Lort-Sverige

På tal om Folkets Hus. Efter att ha hört radioprogrammet på 1 Maj 2001, som handlade om borttynande Folkets Hus i Småland och sen också hört Göran Perssons appell till åhörarna på Götaplatsen i Göteborg att de borde gå åstad ... och glatt ställa upp för mer av ideellt arbete.
Jag vill berätta om min relation till Folkets Hus.
De var vänliga hus med ypperliga lokaler för nöje och folkbildning, för bio, teater, revyer, dans, föreningsliv, bibliotek mm. Man tog helt enkelt dessa lokalers existens för given. Inte alltid, men ibland tänkte man lite på tillblivelsen, på framväxten av arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och hur Folkets Hus var någonting i stil med bönhus och frikyrkorum. Dvs inte rent av till för alla medborgare utan för de mer invigda och de som på något sätt förtjänat gemenskap. . .

Folkets Hus gav inte sällan associationer till överhet.

Denna paradoxala känsla/insikt, berodde nog mest på det faktum att samma parti regerade här som där.

För en partibunden sosse kunde detta vara något positivt men inte i längden något som verkat engagerande för gemene man, såvitt inte den förda politiken upplevdes som sund och rättvis. Den reflexiva inställningen var väl ungefär "det går på skatten - som allt annat "

Ansvariga för tillståndet i landet och för den förda politiken har varit personer som Arthur Engberg, Tage Erlander, Kjell-Olof Feldt, Björn Rosengren. Inte utan att en skugga kan ha fallit även på helt oförvitliga, redliga män, som gjort förnämliga insatser på det lokala planet med ideellt arbete, dessa rörelsens hängivna. En skugga som stundom kan ha förstärkts till mörk, isande kyla. När de partitrogna inte bara försvarat olika orättvisor och missförhållanden utan också nitiskt spionerat och angett grannar och arbetskamrater till Säpo och IB.

Ett demokratiskt Folkets Hus, finns det någonstans? Nog är det väl pengar som styr till 99,99%?

Med vänliga hälsningar från Luntmakargatan,

Folkets Hus   Lindås   —     ABF-biblioteket

"Hus till salu" är en reportageserie av Katarina Gunnarsson som sänds i radions P1 varje tisdag kl 17.00 under MAJ månad ! [2001]

Serien är en uppföljare till Lubbe Nordströms klassiska reportage LORTSVERIGE från år 1938.

Ludvig Nordström reste då runt i Radiotjänsts inspelningsbil och beskrev det fattiga, smutsiga Sverige han såg. I DN den 25 april 2001 skriver reportern Bertil Mollberger att Lubbes propagerande för ett starkare samhälle bidrog till att det svenska folkhemmet började byggas.

Den 1 Maj sänds ett program som Katarina Gunnarsson gjort i Orrefors, Hovmantorp och Norrhult och som handlar om ett Folkets Hus som är till salu, en byggnad som ingen längre bryr sig om.

Boken som Ludvig Nordström skrev heter LORT-SVERIGE. En volym med tryckår 1938 finns f.t. på min bokförsäljningslista. Vide cor tuum! (vad nu det kan betyda?) Pris 480 kr vartill tillkommer ev. fraktkostnad.

Ludvig Nordström var förmodligen en mycket modig person. Författaren Vilhelm Moberg höll den 10 september 1943 ett föredrag i Göteborgs konserthus där han bl.a. framhöll:

[...] Det blev nu ganska tyst i landet. Från och med sommaren 1940 utbredde sig över landet en tung, tryckande atmosfär, där endast några få, frimodiga personer sökte göra sina röster hörda. Och det blev angeläget att med maktmedel tysta ned de djärva. [...] Det första opinionsmötet i tryckfrihetsfrågan hölls på Konserthusets lilla sal i Stockholm den 24 oktober 1940 och var anordnat av Sveriges författareförening. De främsta talarna var Torsten Fogelqvist och Ludvig Nordström, båda numera avlidna; det var F:s sista offentliga framträdande. (Jag vill gärna inflika en egen anmärkning här: Vad gjorde de framträdande författarna och opinionsbildarna under åren 1941 och 1942. Jag förmodar de bidade tiden och inväntade klarare signaler om krigslyckan. Först efter Stalingrad och El Alamein vågade de sig försiktigt fram. Jag tror de filade på sina skönlitterära verk, exempelvis Moberg höll väl på med "Rid i natt".) Publicistklubbens styrelse anmodades att vara med som inbjudare, men avböjde helt förskräckt; från det hållet framfördes den meningen att författarföreningen med ett dylikt möte sannolikt skulle framprovocera ett krig med Tyskland. Klubbens ordförande var deå redaktör Ivar Österström.
DEN SOM DELTOG I DETTA MÖTE GLÖMMER INTE DE MANLIGA OCH GRIPANDE INLÄGG SOM FÖREKOM. LUDVIG NORDSTRÖM FÖRORDADE EN ÖPPEN OCH OFÖRFÄRAD KAMPANJ FÖRD UT ÖVER HELA LANDET. "Om folk och press stå eniga i försvaret för tryckfriheten" yttrade han bl a, "då försvara de därmed demokratiens grundfäste, av vars vara eller icke vara hela det demokratiska samhällsskicket ytterst beror". De orden angav i all sin knapphet frågans hela vikt.
Vilka argument använde nu regeringspressen mot de talare, som var förmätna nog att försvara det fria ordet — denna rättighet, som vårt folk har fått kämpa för under århundranden? Jag har här ett belysande citat, som är hämtat ur Soc D:s ledare för den 29 oktober 1940. Detta framstående regeringsorgan skriver följande om Ludvig Nordströms föredrag:

"Lort-Sveriges författare var den mest utpräglade exponenten för de tankar som framfördes i Lilla salen. Herr Nordström är expert på att förvandla det mesta till lort, och man bör inte vara smågrinig och klandra honom för att hans expertis på onsdagskvällen slog ut i praktblomning. ´Varde lort och det vart lort´ är hr Nordströms framgångsrika motto nästan varhelst han har sin varelse. Det vore obarmhärtigt att begränsa friheten därhän att hr Nordström icke finge giva utlopp åt sin högsta lidelse".

Jag behöver ju inte göra några kommentarer till detta argument i tryckfrihetsfrågan. Det kommer att leva genom tiderna på grund av sin egen sakliga tyngd. Dess upphovsman var alltså chefredaktör Rickard Lindström.

Den 18 juni 1941 antog riksdagen den vilande grundlagsändring, som skulle möjliggöra censuren. Jag anser denna dag vara en av de mörkaste under de gångna åren för vårt lands vidkommande. Jag tänker då särskilt på den motivering för grundlagsändringen, som utrikesminister Günther framlade i riksdagen. Han trodde, att enskilda pressorgan kunde genom sitt sätt att skriva framkalla krig och yttrade vidare: Regeringen kan inte gentemot främmande makt förklara, att den saknar medel att ingripa mot pressen. Således var det alldeles nödvändigt att censurlagen antogs och att de svenska grundlagarna ändrades.