Hur var namnet?

Ejnar Ekström

Vill förklara varför jag stavar Ejnar (Einar) olika. Det var när namnet blev registrerat år 1934. Prosten Thörn i Vissefjärda ansåg att korrekt stavning av namnet var Ejnar. Han visste precis! Min mamma blev förtvivlad. Hennes avsikt var att jag skulle få samma namn som hennes älsklingsbror; han hette Einar. Det blev sålunda en liten tvist vid dopet i prästgården i Vissefjärda. Det var förstås prosten som avgick med segern. Så har läget varit nu i snart åttio år. Jag har aldrig övervägt att ändra till Einar, om det nu skulle kunna gå. Från början var det säkert helt omöjligt men senare har lagstiftningen förmodligen blivit mer generös mot medborgarna (utan att jag är närmare insatt i saken).
Däremot har jag alltsedan jag kunde skriva själv, trotsigt använt mig av stavningen Einar. Ejnar har jag först nu accepterat. Nu när det inte är långt kvar. Det är (kanske) en tanke att det skulle kunna bli enklare för de efterlevande att förstå varför det står Ejnar på alla officiella handlingar men att jag fram till nu på ett defensivt sätt motarbetat den registrerade stavningen. Nog sagt om detta.
Jag kapitulerar. Jag har inte långt kvar och jag konstaterar att det felaktiga (det orätta om man så vill) är det som ofta vinner i långa loppet. Men jag har min förklaring till att det blev så här, härmed nedpräntad. (2004-04-03)

Lortsverige  —  Ludvig Nordströms klassiker

»

ora lin hor

...

Hej

...

Aktuellt

2001

4 200 veckor har det varit.

I dag den 5 februari 2001 var det -18° kallt   —   rätt ovanligt, att det är så kallt här inne i stan.

Annorlunda var det när jag var liten och gick i skolan. Jag hade 7 km till skolan. Det var de rekordkalla krigsvintrarna 1940 - 1941.

Köldrekordet var -42° och sattes i Skäveryd nere vid Lyckebyån. Det var trädgårdsmästare Elgán som mätte och som lokalredaktör rapporterade till Kalmartidningen. Min skola låg i Skäveryd. Jag gick i Skäveryds skola de första 2½ åren. Efter en termin i tredje klass hos magister Palmblad kunde jag byta skola och fick en betydligt kortare skolväg. Jag hamnade hos den 70-åriga skolfröken, Selma Nilsson, Alsjö skola. Anledningen till att jag inte kunnat gå där från början var att de där bara hade vartannatårsintagning och mamma ville inte att jag skulle vänta . . . Men sen kom Tensy. Det var en nyinflyttad familj, som skolan var skyldig att ordna skola åt och då kunde jag få hänga med. Vi blev således två i klassen! Och jag fick lära mig halva psalmboken utantill samt räkna alla räkneuppgifter medan andra slapp (det upplevde jag som orättvist då men har givetvis haft en del nytta av det senare i livet, bl.a. som mattelärare . . . )

Men för att återgå till min långa skolväg, den som gick till Skäveryd (Skefveryd), förbi Käsemåla (Kjesmåla), Brändemåla och Gustafsbygd. Mycket snö och extremt kallt. Det var svårt att komma av vägen in i skyddande skogen. Det var omkring 7 dm djup snö. När jag pulsat in ett stycke och krängt av mig overallen . . .

. . . så kunde jag konstatera att min mamma hjälpt mig, i de allra bästa avsikter, jag var ju bara sju år gammal, med att fästa upp långkalsongerna i livstycket (såna hade vi barn på den tiden) med hjälp av en säkerhetsnål och detta på ett utstuderat elakt och krångligt vis. Hann jag eller hann jag inte, det var frågan!

I dag blir jag påmind om barndomens köld. Våra kvicksilvertermometrar sprack vid två olika tillfällen. Folk rådde oss att i stället skaffa sprittermometrar, som tålde kyla bättre. Det var så att när kvicksilvret kröp under omkring 35 grader, krymte kvicksilvret så till den milda grad att när det drog sig in i glaskulan nertill där det gott och väl rymdes, bildades en solid kula. När sen temperaturen omsider steg så ville inte den tunga massan längre gå upp i det trånga kapillärröret. Kvicksilvret fann en väsentligt lättare väg. Den tunna glasväggen spräcktes helt enkelt sönder. Mammas konserverade mat i glasburkar, syltburkar och saftflaskor i skafferiet sprack förresten samma vinter. Det måste ha varit en smärtsam förlust för oss, eftersom vi inte vågade riskera få glasbitar i oss, och nödgades slänga bort alltihop. Skafferiet var visserligen inomhus men blev för utkylt när det var extremköld ute.

Sen, till våren tog jag upp kvicksilvret, som låg på marken utanför fönstret, och tog in det, för att leka med det på golvet. Ingen visste då, att det var extremt giftigt. Att det inte var riktigt förståndigt att handskas med materialet, insåg nog de vuxna men jag hade ju inte så mycket annat kul att leka med, så jag fick hållas. Det är inte så konstigt att det senare i livet tillstötte hudproblem.

Inte heller är det konstigt om man hatar kyla.

För den som utkoras att vara i de levandes skara finnes ju ännu något att hoppas; ty bättre är att vara en levande hund än ett dött lejon.

Predikaren 9: 4

Upp