Aber bin ich in Serbien nicht einmal doch ganz allein
gewesen? Das war an einem der Schneetage in der Grenzstadt
Bajina Basta. Noch in der Morgendämmerung machte ich mich
auf den Weg, mit zwei Zielen (eingedenk meiner
Lieblingsredensart "Dazu hättest du früher aufstehen
müssen!"): Autobusbahnhof, und Drina, nicht bei der
Brücke hinüber nach Bosnien, sondern irgendwo ausserhalb,
möglichst weit hinter den Häusern und Gärten, wo sie
zwischen den Feldern und Viehweiden flösse, hüben und
drüben.
Ett smakprov ur Epilog, en bok av nobelpristagaren
Peter Handke: "Eine winterliche Reise zu den Flüssen Donau, Save,
Morawa und Drina oder Gerechtigkeit für Serbien"
Suhrkamp Verlag 1996.
Gunnar Adolfsson skrev om sin bok: VÄRLDAR I
MÖTE
Berättelsesamlingen fick sin titel av att det ofta är
skilda världar som avspeglas i de små novellerna, ibland
den rikes mot den fattiges, andra gånger den modlöses mot
den kämpandes, den arbetandes mot den sysslolöst
profiterandes, svindlarnas värld mot de hederligas.
Majgull Axelsson skrev under rubriken Den
tysta vreden bl a:
- Det har alltid förvånat mig att den sociala brutalitetens
förespråkare är så naiva. De tycks inte förstå att
arbetslöshet och växande sociala klyftor kan slå tillbaka
och skapa oro också i deras välordnade värld.
I och för sig är de välbeställdas naivitet begriplig. De
behöver de sämre ställda för att själva känna sig
förträffliga. De har det följaktligen som de har det för
att de är mer begåvade, arbetsamma och skötsamma än
andra.
I dagens debatt beskrivs nämligen ekonomiska problem i
moraliska termer, på ett sätt som ger eko från förra
sekelskiftet. Om arbetarna då frös och svalt, så berodde
det på att de söp för mycket. I dag skulle inte
budgetunderskottet vara så stort, om folk inte var så
inriktade på att leva på bidrag och arbetslösheten inte så
hög om inte människor var så bortskämda. [...]
Men maktens moraliserande syftar inte enbart till att
legitimera det rådande systemet. Det har ytterligare en
funktion: Att skapa skam och tystnad. Bådadera är
utomordentliga redskap för den som vill värna sin
privilegier. [...]
Nu ska man naturligtvis inte missunna människor den
tillfredsställelse som står att finna i självsmicker. Men
det finns ändå en fara i villfarelsen, att de fattiga är
fattigdomens orsak och rikedomen de rikas förtjänst.
Majgull Axelsson, Svensk Socialpolitik nr 1,
1997
Det är i skrivande stund drygt tre år sen jag började
släktforska. Jag blev genast biten. Det är mitt enda, stora
intresse numera, då jag är 86 år gammal. När jag
hållit på, tidvis tämligen intensivt, letande efter
släktingar, har jag kommit att uppskatta den fina
folkbokföring som prästerna åstadkommit. Det finns inget
liknade i andra länder. Man kan ofta komma 300 år bakåt i
tiden.
Mitt släktträd har på rätt kort tid blivit rätt yvigt. De
allra flesta personerna har jag förstås aldrig träffat,
knappast ens hört talas om. Frågan infinner sig då: ''Äro
vi överhudtaget släkt''?
Ett enda exempel: Elsa Ekström i Moheda, dvs en
småländska. Hon är änka efter min farfars farfars brorsons
sonsonson. Ursäkta, Elsa, men vi anses inte vara
släkt. Däremot räknas din framlidne make, Karl Gustav
Ekström, 1918-1983, som varande en av mina släktingar - om
än en avlägsen sådan.
Min farfars mor hette Ingrid Christina Lindström.
Min farmor hette också Lindström. Dock äro de
ingalunda släkt med varandra.
Ingrid Christina Lindström (1823-1909) hade en
farfar, Petter Lindström (1732-1820). Denne borde egentligen hetat
Svensson eller Nilsson efter sin fader. Dock, som verksam
Masmästare vid Lindefors Jernbruk i Svenarums socken, tog
han namnet Lindström som klingade väl med Lindfors
och Lindforsens brus i brukets ström i Hokaån.
Min farmor, Ida Lindström (1865-1942) fick namnet
av sin far, båtsmannen Per August Abrahamsson Lindström.
Denne skulle egentligen hetat Abrahamsson, efter sin far,
sockenskräddaren Abraham Pettersson, men som båtsman bosatt
på båtsmanstorpet Lindströmmastället i byn Kyrkeryd, S:t Sigfrids socken -
nuvarande Nybro, tilldelades han namnet Lindström.
september 2021
kvicksilversalva
blev påmind härom när jag januari 2020 läste en notis i
tidningen: läkemedel med kvicksilver upptäckt i Malmö; de
är ju förbjudna sedan länge.
Runt 1958 fick jag ett utslag på huden. Mitt i pannan. Det
utvecklades till att bli stort som en dåtida tioöring,
dessutom vattnigt. Bosatt i Örebro vid denna tid gick jag
till hudkliniken på därvarande lasarett. En mycket duktig
hudläkare fanns där. Han gav mig genast recept på en salva.
Denna inhandlades och jag fick en liten glasburk, med
salva. Hemma sen: tog jag och nuddade salvan med
lillfingret satte den på på den vattniga hudfläcken i min
panna. Dagen efter hade den helt försvunnit. En sån verksam
salva imponerade förstås. Den tänkte jag spara för
eventuellt kommande behov. jag hade den bland de
tillhörigheter som sparades även vid många flyttningar där
jag tvingades göra mig av med det mesta umbärliga. Runt
femton-tjugo år senare bodde vi i Stockholmsområdet och när
jag vid ett tillfälle skulle flytta, från Kallhäll till
Jakobsberg, så fick jag se den lilla glasburken. Det
verkade härsket innehåll och svårläst etikett. Jag tänkte
att det är dags göra mig av med den; verkligen på tiden.
Läkemedel har ju inte obergränsad livslängd vad man hört.
Slängde den! Kändes som om jag gjorde något förbjudet! Ett
par dagar senare fick jag klåda på skinkan; vattniga
utslag, som ett par tjugofemöringar. Måste skaffa en salva
som tar bort. Fick fram telefonkatalogen och ringde en
hudspecialist på Östermalm. Åkte dit med stora
förväntningar, vilka avtog mer och mer. Han var professor
och hade en privatmottagning i ett mörkt hus. När jag satt
i väntrummet fick jag onda aningar. Han verkade vara
specialiserad på veneriska sjukdomar. Min klåda var
knappast av sådan art. Jag fick en salva av honom i en
pytteliten tub, betalade fem gånger så mycket som jag
ansett rimligt och resonabelt. När jag kom hem på med
salvan. Ingen som helst effekt! Kunde lika gärna strukit på
kaviar eller tandkräm. De här utslagen på skinkan
återkommer med jämna mellanrum kanske jag är helt fri i
sju-åtta år. De kan finnas där, ibland på vänstra ibland på
högra skinkan; en vecka eller fyra-fem. Är mest obehagligt
på grund av klådan. Har däremot inte längre haft utslag i
pannan. Nog berättat om den högeffektiva kvicksilversalvan.
Coronaviruset
I dagens läge, dvs den 4/2 2020, är mycket tal om den nya,
okända influensan i Kinaland. Smittosam som tusan denna
Covid-19. Jag erinrar mig att jag hade
asiaten 1957 då jag vistades i Örebro.
Jag ådrog mig också hongkong, det var 1969
i Kallhäll. Sen en lungpaj som liknande
legionella, 1975. Då slutade jag röka. Man
har sagt mig att jag har ett dåligt immunförsvar.
I vissa lägen är ett bra immunförsvar dödsbringande, som vid
den s k spanska sjukan.
Denne borde egentligen hetat
Svensson eller Nilsson efter sin fader. Dock, som verksam
Masmästare vid Lindefors Jernbruk i Svenarums socken, tog
han namnet Lindström som klingade väl med Lindfors
och Lindforsens brus i brukets ström i Hokaån.
