Kjessjön 445 fot över hafvet

Kriminalvårdsanstalten Ödevatas arkiv i Vadstena

Arbetshemmet i Ödevata, för vilket landstinget var huvudman, började sin verksamhet år 1923 och upphörde 1952. Under åren 1943-1952 bestod verksamheten blott i hänvisning av intagna till andra arbetshem. Arbetshemmets i Ödevata arkiv förvaras i landsarkivet i Vadstena (VALA/00639).

Fastigheten Ödevata utarrenderades 1943 och försåldes senare (säljaren var Kalmar Läns Landsting) till dåvarande fångvårdsstyrelsen, som under åren 1955-1965 där drev en fångkoloni. Från 1943 och under ett antal år fungerade också Ödevata som annex till fängelset i Kalmar. Under åren 1943-1945 användes Ödevata även som flyktingförläggning.

Kriminalvårdsanstalten Ödevata hörde under åren 1966-1974 till Södra räjongen, år 1975 - som lokalanstalt - till Malmöregionen och fr.o.m. 1976 - också som lokalanstalt - till Linköpingsregionen. Anstalten lades ner 1997-12-31.

En berättelse i senaste numret av Vissefjärda Hembygdsförenings bok 'I Dackebygd', av en tidigare anställd på Arbetshemmet Ödevata. Det var inga nyheter precis eller originellt redovisat - som en pdf finns den upplagd publikt här:   Arbetshemmet.pdf

Kjessjön

Om vattnets kvalitet och om det var lämpligt för bad eller inte. Har blivit fundersam över hur det var med tillrinningen i den lilla bäck jag korsade på väg till skolan i Alsjö. Varför jag berört ämnet är mitt lilla barndomsminne av att vi badade 1940 i ån uppströms; vi lärde oss simma där, jag och mina systrar. Tror vattnet var rent och klart då, men det är förstås tämligen dimmiga minnesbilder. Senare, runt 1950 var det inte lika trevligt att bada. Efter att ha varit i det grumliga insjövattnet så steg man upp till en besvärlig klåda över hela kroppen. Naturligtvis vet jag inte om det var vattnets fel eller min problematiska hud. I dag skulle man sagt: det är väl bara att duscha efteråt! Vi hade emellertid varken rinnande vatten eller avlopp. El fick vi först 1947. Telefon aldrig. Det var knappast någon som badade i Kjessjön på femtiotalet. Så nån gång tänkte jag som så att det var väl oturligt, att när man nu bodde 50 meter från en sjö, i sin barndoms uppväxtmiljö, så kunde man ändå inte bada utan våda. Däremot kunde man bada i de flesta andra insjöar (Skärsjön, Alsjön) i Sverige - Kjessjön ett beklagligt undantag.

SVAR kom sen den 7 Dec 2012: Hallå själv, roligt att höra av dej!

Roligt också att du uppskattar min kommentar till din hemsida. Visst får du använda min text där om du så önskar. Skickar också med ett par skannade foton från anstalten ur min fars album. De är ju inte bra men kan kanske ge en uppfattning om stället. Tyvärr ser man inte den tredje flygeln på huset men det är ganska stort. De andra två fotona visar nog i stort sett hela personalen, ja dvs inte min far som håller i kameran. Han fotograferade inte så mycket och inte de intagna såklart. Kanske saknas det ett köksbiträde - fanns ibland, annars är det husmor och "assistenten". Och så hundarna Sheik och Tolly, schäfrar som min far fick som tjänstehundar och som följde honom jämt. Det blev så efter ett knivöverfall av ett par interner. Assistenten var den som var arbetsledaren ute på gården och i yttre verksamheten. Fotona är tagna ungefär 1933 av läget i albumet att döma - jag var inte född i alla fall.
Ja jag har också tänkt att historien om Ödevata borde bevaras. Det borde gå att hitta en del uppgifter på arkiven. Så även i tidningar. Om tillkomsten av arbetshemmet finns det en tidningsartikel från 20-talet som är återgiven i en av Vissefjärda hembygdsförenings årsböcker. Tidningen Se med W Gullers var där och gjorde ett reportage under kriget när det var mycket känsligt att röja vilka som var internerade där. Pappa blev rasande när det visade sig att Gullers hade tillstånd att fota hela anläggningen med de intagna och vägrade låta honom göra det. Men efter påstötning från cheferna i Stockholm fick han ge med sig. Efter det var det inte lönt att ens tala om att köpa en Se-tidning - den var bojkottad hemma så länge pappa levde. Reportaget blev dock publicerat. Landstinget i Kalmar län bör väl också ha en del arkiverat. Något för en entusiastisk forskare måhända.
Så hoppas jag att även du mår bra. Jag brukar säja att om man är någotsånär frisk och pensionär och inte har roligt - så får man skylla sig själv. Fast visst kan man få bekymmer ändå!
Ha det så bra hälsar gamle skolkompisen [...]

Somrarna under min barndom, under krigsåren hade ofta den gassiga, dallrande värmen. Det var mycket åska, det ljumma vattnet lockade till bad. Jag växte upp alldeles invid en sjö och som liten badades det flitigt. Men om vattenkvaliten var god 1940 så var den kraftigt försämrad 10 år senare. Man kunde knappast bada längre. Gjorde man det utsattes man för en förfärlig klåda. Ingenstans kunde man finna klart, rent vatten. Vattnet var grumligt, ingen sikt nedåt och ofta var ytan täckt av frömjöl. Vid kräftskivan 1947 badade Arnold och Julius m.fl. i augustinattens mörker. Det var en lagårdsinvigning det! Sommaren 1999 fotograferades ladugården. Jo, stället (Kjesmålen) synes ha skötts om väl, av de nya ägarna, en nybroit först sen en dansk...

Anstalten hette Ödevata. och var ett s.k. arbetshem. Det framgår av de efterforskningar som jag har gjort (2015) att det en tid i slutet av kriget inkvarterades asylsökande (eventuella krigsförbrytare) på Ödevata. Internerna spelade fotboll intill sjön Ödevaten så dammet rök. Frapperande var tystnaden. De spelade till synes glädjelöst vilket man sa berodde på att vakten kunde förbjuda vidare spel om det inte skedde disciplinerat och lugnt.
Jag såg en film från ett latinamerikanskt land där man på fängelsegården spelade alldeles på samma dystra sätt. En liten skillnad kanske i brutalitet bara. Man blandade där politiska fångar med kriminella.

Den 18 september 1942 inrättades en särskild avdelning för långtidsförvaring av utlänningar på rannsakningshäktet i Kalmar, med en filial i Ödevata, väster om Kalmar. Från detta datum skulle "långtidsförvarade" utlänningar behandlas som vanliga straffångar, om än med rätt till arbete.
En helt ny typ av flyktingar började göra sig märkbar i Sverige vid den här tiden: de tyska desertörerna. Åtskilliga av dem, som kom till Sverige 1942-1943, placerades i det ovannämnda 'långtidsförvaret' i Kalmar, och om deras uppträdande var till belåtenhet kunde de bli förflyttade till Ödevata. Avsikten med placera desertörerna på Kalmarfängelset var att hålla dem hemliga för tyska myndigheter och därmed undvika diplomatiska problem.

- Citat från sidan 107 i boken 'Svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga'
- ISBN 9789127026957 (NoK 2008)