Observatorielunden

Några observationer från kullen och lunden.....

Tidningen Expressens bostadsreporter Olle Bengtzon skriver den 18/9 1999 att "Politikerna torrlägger Stockholms anseende":

"Mer utmanande föraktfullt mot stadskultur kan politiker knappast uppträda".

Läs gärna hela Olle Bengtzons tidningsartikel:

Skam på torra land. Det är inte ofta man kan ta till denna slitna klyscha, och ha fog för den. Men nu!
"Skam" representeras av de inskränkta lokalpolitiker som drabbat huvudstaden.
Och "torra land"? Jo, denna sommar har dessa politiker i oklokt sparnit stängt av vattnet i dammen vid Observatorielunden. Den spegeldammen utgör en levande del av ett av landets yppersta och internationellt mest kända byggnadskonstverk, Stockholms stadsbibliotek av Gunnar Asplund (1885-1940).
Från 1918 arbetade Asplund med en stadsplan för området kring Observatorielunden och komponerade under 20-talet med stor omsorg in biblioteksbygget i stadslandskapet. Han prövade flera förslag till samspel mellan byggnader, vatten och grönskan på den mäktiga Observatoriekullen med h = 42 m ö.h.
Det var också denna helhetslösning som vann världsrykte, den uppstramade nyklassicism som förebådade funktionalismen.
Under 1997-1998 upprustades även den med åren hårt slitna omgivningen kring biblioteksbyggnaden: dammen och bäckfåran från Observatoriekullen liksom muren längs Sveavägen, med ett smäckert skärmtak som bildar avslutning, närmast Handelshögskolan.

I våras, när kulturhuvudstadsåret alltså var till ända, beslöt Stockholms nya politiska majoritet att efter skattesänkning spara in på vattnet (!) och i stället fylla dammen med — skateboardramper.

Mer utmanande föraktfullt mot stadskultur kan politiker knappast uppträda. Det äventyrar också i hög grad både Stockholms och Sveriges anseende. Årligen vallfärdar ju konst- och arkitekturintresserade från hela världen hit för att se Stadsbiblioteket och skogskyrkogården — Asplunds främsta verk. [ . . . ] Så långt Olle Bengtzon......

Observatorielunden

Om vår världsberömde arkitekt Asplunds lund och om källan i lunden har jag skrivit på en annan sida, obs-nov.html.
Bilder från Vasastan, tagna från Observatoriekullen samt från trottoaren utanför kvarteret Stolmakaren finns på: vasastan.html samt på vilhelmina.html

---

Upp     |     Ned

---

Bokhandlaren och Vilhelm Moberg

Carl O Johanssons Bokhandel i Emmaboda var packad med folk. Det var någon dag före julafton och folk köpte julpynt till granen, julbonader och kanske någon tänkte köpa en bok till och med.

Man fick intrycket att affären gick mycket bra. Ändå fanns den inte kvar tio år senare. Men vem minns i dag Neikters och Bernhard Jeanssons affärer?

Jag glömmer aldrig ett avlyssnat samtal inne i Carl O Johanssons bokhandel en sommardag. Jag kan ha varit omkring 11-12 år. En kund och bokhandlaren hade samtalat rätt engagerat en stund. Jag blev tvungen spetsa öronen en aning.

-   Händer det att han kommer in här nån gång och handlar?

-   Jojomensan. Det kom in en herre här och gick omkring bland hyllorna och letade. Han presenterade sig inte men jag kände ju igen honom omedelbart. Sen frågade han vilka böcker som såldes mest och han fick ett artigt standardsvar.
Han gick runt lite till och tittade. Sen frågade han om inte den där författaren Vilhelm Mobergs böcker sålde bra.

-   Nähä. De där räknas fortfarande till smutslitteraturen här nere i Småland.

Bokhandlaren fortsatte med att ivrigt berätta hur duktigt han själv tyckte han hade bemött "främlingen". Som ett minderårigt vittne undrade jag om inte den kortvuxne och jovialiske bokhandlaren återgav en version av vad som förevarit som kanske inte skulle stämma överens med Mobergs, om denne nu uppfattat händelsen alls. Kanske bokhandlaren ville dramatisera det hela lite och göra sig själv intressant. Att han blivit ordentligt stött av att Ville inte presenterade sig stod klart.

---

Upp     |     Ned

---

Jag hade ju redan då läst en del av Moberg, t.ex. Rid i natt, som gick som följetong i Folket i Bild. Jag tyckte han var anständig i stort sett. Hade väl sett någon notis om att han ansågs använda fula ord men jag var mest intresserad av att ta reda på hur han hanterade hembygden, om jag kände igen mig etc.

Uttrycket smutslitteratur är obestridligt. Det använde sig bokhandlaren av. Annars var det väl vanligare med andra epitet, som skräplitteratur. Läste i Computer Sweden (!) - på kultursidan, att högermannen Domö, som satt i samlingsregeringen under kriget, på sitt Värnanäs, tillsammans med sin fru eldade upp den nyutkomna, första boken i Utvandrarsviten, allt under det de sjöng "Du gamla du fria"!!

Carl Lindström, hedersmannen, tillsa mig en gång att, det jag läste just vid ett tillfälle, var att hänföra till "den kolorerade veckopressen". Jag hade sett och hört uttrycket naturligtvis men blev ändå lite överraskad över att man så lätt gav betyg på vad andra läste. Att läsa var ju inte alltid hedervärt. T.ex. kunde det förslöa och vara en manöver för att slippa göra något hederligt och nyttigt.

Jag förundrades över att den lille bokhandlaren kunde ta i så och liksom också gjorde sig till tals för alla smålänningar, nåja Emmabodabor. Det har runnit mycket vatten i Bjurbäcken sen dess.

Sådana här attityder har jag märkt av vid många tillfällen senare i livet. Svensklärare som ansett att Eyvind Johnsson inte bort ha använt sig av fula ord. Selma Nilsson som ansåg en del böcker var för vuxna men jag fick låna dem om jag sa det var pappa som skulle läsa dem. Ibland frågade hon om min pappa hade tyckt om boken. Det var inte helt lätt att svara sanningsenligt på. Jag försökte tänka mig in i det hypotetiska fall, att han faktiskt tagit sig tid till att plöja igenom boken - och vad skulle han då ha tyckt. Bernhard Nords bok "I Marsfjällets skugga" liksom en bok som handlade om Lofotenbefolkningen, "Kungen på Råsa" hette den, var min pappas favoriter. Detta av döma av den högläsning som pågick vid kvällsbrasan under de kalla vintrarna omkring 1940.

Föreståndaren för ABF:s bibliotek i Lindås Folkets Hus försökte också i all välmening både att censurera genom undanhållning och genom att ge vissa råd om lämpligare författare, än de som jag valt ut.