Pardon:

En enda gång spottar man efter oss. De små barnen kastar gatsmuts och stenar efter bilen. Man tycker illa om oss. Vi är feringhi. Franker. Utlänningar. Kanske engelsmän.
Detta sker i Kandahar en stekhet sommardag när värmen är tät som en yllefilt och gatorna steks aven grymt glödande sol. Ökendammet ligger tjockt över våra kläder, det sitter i huden och svider i ögonen. När vi körde in i Kandahar spottade männen efter oss och barnen skrek förolämpningar.

Hela dagen hade vi kört genom ett öppet landskap av vida, torra slätter. Vägen hade varit dålig. Bred men skakig, broarna var raserade. Vi hade rastat under några träd, bjudits på mullbär och te. Nu körde vi genom Kandahar in mot den nya staden. Den mötte oss med ökad luftfuktighet och välbefinnande i kroppen. Men man spottade efter oss. I två krig hade brittiska arme er marscherat denna väg och fortfarande var frankerna fiender. Sannerligen, fäderna hava ätit av sura druvor och barnens tänder har blivit skeva.

"Omkring klockan halv åtta förmiddagen anlände vi till vår lägerplats vid Oba och jag hoppades efter frukosten få lite stillhet och kunna hålla gudstjänst klockan fem eftermidagen såsom en vecka tidigare; men det öde som väntade oss var helt annorlunda. Då vi fann att landet hade upprest sig mot oss och vi inte kunde få furage med mildhet sände jag ut en kamel med kameldrivare och en hästskötare att delta i furageringen. Detta var omkring klockan halv ett eftermiddagen. De hade inte varit borta lång stund när meddelande kom att fienden befann sig med stor styrka i närheten. Jag skyndade mig att sända en man att hämta dem åter ... När jag red bort hörde jag att en rapport lämnats till kapten Delmain, Third Bombay Light Cavalry, att furagörer gjordes ned av fienden ... Kavalleriet med Leslies kanoner stödjande sig ryckte nu fram över kullarna för att återta de dödades kroppar under det att vi tillsammans med infanteriet, kapten Bloods niopundare och kapten Andersons sexpundare vände oss mot den befästa byn varifrån angreppet på furagörerna sades ha gjorts. Den var ganska stor och hade tre torn. När vi närmade oss den kom ett flertal obeväpnade människor ut därur med bönfallande gester och höll före att byn inte hade någonting med affären att göra. Generalen lyssnade till deras historia, bad dem därefter hålla sig tysta och beordrade kapten F. White med Hennes Majestäts Fyrtionde Regementes Lätta Kompani att rycka fram, rannsaka byn och se efter om det fanns några tecken på att de deltagit i affären.
När de närmade sig porten biträdda av major Leech, vilken var tolk, tog de uppblåsta uslingarna i byn och sköt en salva med gevär mot kompaniet trots att de sagt sig kapitulera. En kula strök förbi majoren. Mannarna ryckte därefter fram. Det Lätta Kompaniet från Hennes Majestäts Fyrtioförsta Regemente, ett annat kompani från Hennes Majestäts Fyrtionde Regemente under kapten Neild och några lätta kompanier från de infödda styrkorna beordrades att understödja kapten White ... Man fann byn vara full med folk och de var alla beväpnade och satte sig till motvärn. Varje dörr slogs in, varje man som påträffades höggs ned, de förföljdes från gård till gård, från torn till torn och mycket få undkom. En hop arma kvinnor och barn kastades ut och ett par sårades i denna melee. J ag har aldrig sett mer ynkliga och miserabla subjekt. En dörr vilken husets innevånare vägrade att öppna sprängdes upp med en sexpundare och varje själ bajonetterades.
Under denna tid var jag med generalens stab mycket nära byns murar och några sade att den salva som avlossats mot kompaniet hade passerat tätt över våra huvuden, men om så var det verkliga förhållandet vet jag ej då jag alltför intresserat följde begivenheterna i byn. Jag drog gradvis allt närmare och närmare till dess att nyfikenheten segrade över försiktigheten och jag gick in i byn. Sällan, såvitt jag förstår, har en andans man fått iaktta en sådan scen. Förstörelsen pågick i alla former - döda kroppar låg huller om buller - sepoyer och träng släpade ut får, oxar, getter och ägodelar ... Europeiska och infödda soldater bröt ned de dörrar bakom vilka de trodde någonting vara gömt och då och då hördes ett skott som signalerade att man funnit ett offer som stuckit sig undan. Hela tiden ringlade blå rök och från byggnaderna hördes sprakanden som tydde på att elden skulle förtära vad svärdet sparat.
Trumpeterna genljöd och jag drog mig undan från detta pinsamma spektakel. Det är svårt att redogöra för antalet av dem som gingo under i byn, men troligt är att icke mindre än åttio till ett hundra b1evo skjutna och om några lyckades hålla sig gömda i byggnaderna måste de ha gått under i flammorna ty hela byn var en enda brinnande ruin innan vi lämnade den och sedan fortsatte den att brinna hela natten ... Vi återvände nu till lägret efter att - om man medräknar morgonritten - ha befunnit oss i sadlarna mellan nio och tio timmar. Större delen av denna tid hade vi befunnit oss utsatta för en stekande sol som tillsammans med stridens upprördhet hade gjort oss mycket trötta ... "
Som pastor Allen så riktigt uttryckt förhållandet i sina predikningar under fälttåget:
"Och slutligen, därest ni har uppskattat den förlösning som Jesus Kristus bringat eder från mänsklighetens fiendes grepp så måste ni som ett tecken på er tacksamhet sprida den lyckliga förkunnelsen bland alla världens länder. Vi har alla sett den hänsynslösa och vilda ondska, det skamlösa förräderi, de skändligheter som icke kunna nämnas, vilka förefinns bland en falsk religions tillbedjare för vilka de rena och fridsamma evangeliernas budskap är okänt."

Nu kastar barnen smuts efter oss. Ty allt detta hade skett i byar sådana som den i vilken vi bjöds på mullbär och te under skuggan av stora träd. Jag känner mig som en tysk i Lidice.
Det häftar blod vid vår kultur. Var man än går och vart man än reser i världen snubblar man över gravar. Herdar som velat skydda sina hjordar. Bönder som vägrat att låta sig slaktas.