Johan Ludvig Runeberg
Flickan kom ifrån sin älsklings möte,
kom med röda händer.
— Modren sade: "Varav rodna dina händer, flicka?"
Flickan sade: "Jag har plockat rosor och på törnen stungit mina
händer."
Åter kom hon från sin älsklings möte,
kom med röda läppar.
— Modren sade:
"Varav rodna dina läppar, flicka?"
Flickan sade: "Jag har ätit hallon och med saften målat mina
läppar."
Åter kom hon från sin älsklings möte,
kom med bleka kinder.
— Modren sade:
"Varav blekna dina kinder, flicka?"
Flickan sade: "Red en grav, o moder!
Göm mig där och ställ ett kors däröver, och på korset rista, som
jag säger:
En gång kom hon hem med röda händer,
ty de rodnat mellan älskarns händer.
En gång kom hon hem med röda läppar,
ty de rodnat under älskarns läppar.
Senast kom hon hem med bleka kinder, ty de bleknat genom älskarns
otro.”
Runeberg skrev sången, Jean Sibelius tonsatte den, och
1957 sjöng Jussi Björling
denna sång utomordentligt vackert.
Andra som också sjöng denna lilla sång
var Marian Anderson (1933)
och Joan Baez
Flera artister återfinns på YouTube; oktober 2013, med
den här populära sången.
Pardon:
En enda gång spottar man efter oss. De små barnen kastar
gatsmuts och stenar efter bilen. Man tycker illa om oss. Vi är
feringhi. Franker. Utlänningar. Kanske engelsmän.
Detta sker i Kandahar en stekhet sommardag när värmen är tät som
en yllefilt och gatorna steks aven grymt glödande sol. Ökendammet
ligger tjockt över våra kläder, det sitter i huden och svider i
ögonen. När vi körde in i Kandahar spottade männen efter oss och
barnen skrek förolämpningar.
Hela dagen hade vi kört genom ett öppet landskap av vida, torra slätter. Vägen hade varit dålig. Bred men skakig, broarna var raserade. Vi hade rastat under några träd, bjudits på mullbär och te. Nu körde vi genom Kandahar in mot den nya staden. Den mötte oss med ökad luftfuktighet och välbefinnande i kroppen. Men man spottade efter oss. I två krig hade brittiska arme er marscherat denna väg och fortfarande var frankerna fiender. Sannerligen, fäderna hava ätit av sura druvor och barnens tänder har blivit skeva.
Fältprästen L N. Allen skriver i sin dagbok för söndagen den 28 augusti år 1842:
"Omkring klockan halv åtta förmiddagen anlände vi till vår
lägerplats vid Oba och jag hoppades efter frukosten få lite
stillhet och kunna hålla gudstjänst klockan fem eftermidagen
såsom en vecka tidigare; men det öde som väntade oss var helt
annorlunda. Då vi fann att landet hade upprest sig mot oss och vi
inte kunde få furage med mildhet sände jag ut en kamel med
kameldrivare och en hästskötare att delta i furageringen. Detta
var omkring klockan halv ett eftermiddagen. De hade inte varit
borta lång stund när meddelande kom att fienden befann sig med
stor styrka i närheten. Jag skyndade mig att sända en man att
hämta dem åter ... När jag red bort hörde jag att en rapport
lämnats till kapten Delmain, Third Bombay Light Cavalry, att
furagörer gjordes ned av fienden ... Kavalleriet med Leslies
kanoner stödjande sig ryckte nu fram över kullarna för att återta
de dödades kroppar under det att vi tillsammans med infanteriet,
kapten Bloods niopundare och kapten Andersons sexpundare vände
oss mot den befästa byn varifrån angreppet på furagörerna sades
ha gjorts. Den var ganska stor och hade tre torn. När vi närmade
oss den kom ett flertal obeväpnade människor ut därur med
bönfallande gester och höll före att byn inte hade någonting med
affären att göra. Generalen lyssnade till deras historia, bad dem
därefter hålla sig tysta och beordrade kapten F. White med Hennes
Majestäts Fyrtionde Regementes Lätta Kompani att rycka fram,
rannsaka byn och se efter om det fanns några tecken på att de
deltagit i affären.
När de närmade sig porten biträdda av major Leech, vilken var
tolk, tog de uppblåsta uslingarna i byn och sköt en salva med
gevär mot kompaniet trots att de sagt sig kapitulera. En kula
strök förbi majoren. Mannarna ryckte därefter fram. Det Lätta
Kompaniet från Hennes Majestäts Fyrtioförsta Regemente, ett annat
kompani från Hennes Majestäts Fyrtionde Regemente under kapten
Neild och några lätta kompanier från de infödda styrkorna
beordrades att understödja kapten White ... Man fann byn vara
full med folk och de var alla beväpnade och satte sig till
motvärn. Varje dörr slogs in, varje man som påträffades höggs
ned, de förföljdes från gård till gård, från torn till torn och
mycket få undkom. En hop arma kvinnor och barn kastades ut och
ett par sårades i denna melee. J ag har aldrig sett mer ynkliga
och miserabla subjekt. En dörr vilken husets innevånare vägrade
att öppna sprängdes upp med en sexpundare och varje själ
bajonetterades.
Under denna tid var jag med generalens stab mycket nära byns
murar och några sade att den salva som avlossats mot kompaniet
hade passerat tätt över våra huvuden, men om så var det verkliga
förhållandet vet jag ej då jag alltför intresserat följde
begivenheterna i byn. Jag drog gradvis allt närmare och närmare
till dess att nyfikenheten segrade över försiktigheten och jag
gick in i byn. Sällan, såvitt jag förstår, har en andans man fått
iaktta en sådan scen. Förstörelsen pågick i alla former - döda
kroppar låg huller om buller - sepoyer och träng släpade ut får,
oxar, getter och ägodelar ... Europeiska och infödda soldater
bröt ned de dörrar bakom vilka de trodde någonting vara gömt och
då och då hördes ett skott som signalerade att man funnit ett
offer som stuckit sig undan. Hela tiden ringlade blå rök och från
byggnaderna hördes sprakanden som tydde på att elden skulle
förtära vad svärdet sparat.
Trumpeterna genljöd och jag drog mig undan från detta pinsamma
spektakel. Det är svårt att redogöra för antalet av dem som gingo
under i byn, men troligt är att icke mindre än åttio till ett
hundra b1evo skjutna och om några lyckades hålla sig gömda i
byggnaderna måste de ha gått under i flammorna ty hela byn var en
enda brinnande ruin innan vi lämnade den och sedan fortsatte den
att brinna hela natten ... Vi återvände nu till lägret efter att
- om man medräknar morgonritten - ha befunnit oss i sadlarna
mellan nio och tio timmar. Större delen av denna tid hade vi
befunnit oss utsatta för en stekande sol som tillsammans med
stridens upprördhet hade gjort oss mycket trötta ... "
Som pastor Allen så riktigt uttryckt förhållandet i sina
predikningar under fälttåget:
"Och slutligen, därest ni har uppskattat den förlösning som Jesus
Kristus bringat eder från mänsklighetens fiendes grepp så måste
ni som ett tecken på er tacksamhet sprida den lyckliga
förkunnelsen bland alla världens länder. Vi har alla sett den
hänsynslösa och vilda ondska, det skamlösa förräderi, de
skändligheter som icke kunna nämnas, vilka förefinns bland en
falsk religions tillbedjare för vilka de rena och fridsamma
evangeliernas budskap är okänt."
[. . .]
Nu kastar barnen smuts efter oss. Ty allt detta hade skett i byar
sådana som den i vilken vi bjöds på mullbär och te under skuggan
av stora träd. Jag känner mig som en tysk i Lidice.
Det häftar blod vid vår kultur. Var man än går och vart man än
reser i världen snubblar man över gravar. Herdar som velat skydda
sina hjordar. Bönder som vägrat att låta sig slaktas.
Jan Myrdal: Resa i Afghanistan
— Resan företogs 1958
— Boken utkom 1960
Utdrag ur boken:
- sid 153 - 159
- sid 192 - 195 (ovan)