Det stod en karl på Riksbron vid Strömmen och metade. Han stod lutad mot östra järnräcket så han fiskade medströms. Bakom sig hade han Mälaren, där långt bort Västerbron och Långholmen stängde av Riddarfjärden som ett lås, och rakt framför sig en flik av Inloppet till Stockholm. Tätt inpå fanns Riksbanken och strax intill till höger gamla Riksdagshuset. Bakom det, fastän skymt, låg kungl. slottet. Rakt fram var Nationalmuseum, GrandHotell, Operan. Det var ingen dålig utsikt. Han stod bokstavligt talat och metade mitt i det officiella Sverige. [ . . . ]
Strömfiskarna var inte några bovar. De flesta var lumpigt klädda för stillaståendets, kylans och vinddragets skull. Någon av dem kunde ha legat ute under en djurgårdsek om natten, men tidigt på morgonen stod han där ändå på sin kaj eller på sin bro, ofta på samma plats som han alltid brukade. De hade själva inmutat sina revir. Det var knappt tänkbart att polisen skulle gå fram och anhålla en strömfiskare för något fuffens. Poliserna skulle inte ha vetat var de skulle göra av nylonlinan. Om de satt fast den i räcket, skulle den ha förvandlats till ett fast garn, och de skulle därigenom ha befrämjat brott mot stadgan.
Strömfiskarna var därför merendels fredade. I stället för att bli trakasserade avbildades de ibland i Svenska turistföreningens årsskrift, och de borde väl ha haft kommunallön, så till den grad var de ett unikt inslag i stadsbilden av Stockholm. Och de hade slunkit in både i lyriken och i bildkonsten, som handlade om Staden vid vattnet. Nog hade de i allmänhet accepterat, att livet hade en mening. [ . . . ]
Karl Hektor tycktes inte ens bry sig om ifall han drog en vinstlott eller en nit. Han gitte inte ens byta mask, fast den gamla var avbetad, och han föreföll därför vara fullkomligt likgiltig för hur det gick honom som fiskare. Han hade för övrigt sitt arbete. Han fiskade bara på sin lediga tid. Han var oberoende också av fisket.
Det fanns ett särskilt slags arbetarpessimism. Kanske fanns det ett djupt svårmod utan riktigt preciserad grund också på andra håll i samhället. Men det föreföll som om det varit särskilt märkbart hos arbetarna. Kanske hade de andra klasserna också en gång varit smittade, men de hade immuniserats, alldeles som syfilisen hos en del gamla naturfolk blivit ett med dem och inte längre tycktes bekomma dem något.
Arbetarklassen däremot hade så nyligen stått på barrikaderna, demonstrerat, agiterat för sin människorätt, strejkat, sjungit kampsånger, talat för en ljusare framtid, att man hos dem tydligast märkte, när de mistat sin tro. I valtal, i tidningar och böcker, där folk som inte kände till det så noga förde ordet eller pennan, framhölls det att arbetarna etiskt och moraliskt stod högre än borgarna. Det ansågs alltjämt riktigt och värdigt att i kantater och nekrologer hylla det tunga arbetets människor för deras moral.
Det förkunnades i arbetarnas tidningar alltjämt en snar, ny blå vår som skulle sväva över landen. Akademiska socialister trodde sig känna igen arbetarna på deras röda fanor, talarstolar, strejker, apeller, revolutionssånger. Men de visste inte hur arbetarna var i verkligheten, eller vad de tänkte. Arbetarna följde inte de uppritade mönstren. Var de konservativa? De uppträdde inte med den käcka blick man begärde av dem. Var de slöa? Eller likgiltiga?
"Arbetets ära" och sådana uttryck hade arbetarna för längesen genomskådat och vetat vara tomma floskler. Arbetet borde väl inte i och för sig verka förfäande på arbetarna själva. Men omständigheterna kring arbetslivet gjorde ändå, att det fyllde dem med en djup misströstan, ibland hat. Ofta kände de livet mördande. Det hindrade ju inte att arbetslösheten framstod som någonting än värre. Arbetet ledde då inte ens längre bort tankarna på, hur jävligt det var.
Att inte strejka, inte bråka med polisen, att betala sin skatt, att inte på något sätt vara avvikande från flertalet, premierades med en annan floskel, som ville säga att vederbörande var en "god arbetare". Hotet om hunger och vinkandet med en del små lyckomöjligheter hade hållit samhället i gång. Arbetarna hade låsts fast i en viss utopi. När några av de yttre framstegen uppnåtts, samhället målats över med statusfärger, de fått snyggare kläder och finmöbler, bilar och annat, så hade sprickorna tydligt synts. Och ibland hade det uppstått nya, som man inte iakttagit förut.
— Jag är ingen, mitt namn är Ingen, jag är arbetare, tyckte jag mannen på bron första gången sagt.
[ . . . ]