Vad är standard? Henry Ford, 1927 — om Johanssons passbitar
Stockholm |
Ford berömde de svenska 'gauge blocks' (1927):
Det är en huvudsak för ekonomisk fabriksdrift, att delar kunna utbytas. … Detta innebär en noggrannhet i produktionen, som övergår allt.. Om icke delarna passa in precis förlorar hopsättningsfabriken sin produktionskraft, och ekonomin i planläggningen går om intet. Detta förde oss till ett tvingande behov av absolut precision i produktionen - en precision, som i vissa fall går ända till en tiotusendels tum. Under vanliga omständigheter kunna icke mitten hållas så exakta; det är naturligtvis endast i undantagsfall vi arbeta med sådan noggrannhet, men i många, kanske de flesta av våra måttoleranser går vi ned till en tusendels tum.
Och för att uppnå denna noggrannhet sökte vi ut den enda man i världen, som bildat ett företag för absolut precision, och införde honom i vår organisation
— Carl E. Johansson. Som förman vid Svenska Statens Gevärsfaktori i Eskilstuna, fick han idén att kombinera solida, mästerligt utförda mått, som använts i produktion av exakt arbetade gevärsdelar, så att ett större antal dimensioner kunna erhållas av ett litet antal block. Den första satsen producerades 1897. I dag erkännes Johanssons mått over hela varlden som det mest exakta precisionsinstrument man äger. Vi inköpte fabrikationsrättigheter för Amerika till Johanssons mått, liksom fabriken i Poughkeepsie N. Y. Och, vad som betyder mer, Herr Johansson gick in i vår organisation såsom medlem av ingenjörsstaben for att vidare utarbeta sina precisionsmått. Johanssons kombinerade mått bestå av rektangulara stycken av verktygsstål, vilka härdats, slipats och hopfogats. Deras ytor äro fullkomligt jämna och parallella, en av de mest anmärkningsvärda prestationer inom mekaniken, då svårigheten att göra en stålyta alldeles parallell med en annan är ett allmänt erkänt problem. Professar J. Hjelsley, som förestår den matematiska avdelningen vid Köpenhamns Universitet, konstaterar, att dessa stålstyckens ytor närma sig mer det fullkomliga teoretiska planet an någon annan yta, som producerats av mänsklig hand. Dessa ytor äga utomordentliga egenskaper; då de gnidits emot handflatan och sedan bragts i kontakt med varandra, hänga de tillsammans med en kraft, likvärdig med trettiotre atmosfärer.Vetenskapsman ha framlagt olika teorier såsom förklaring på detta fenomen - atmosfärens tryck, molekular attraktion eller förefintligheten av en ytterst tunn hinna av fuktighet på kontaktytorna. Möjligen är det alla tre orsakerna i förening. Två sådana stycken, som gnidits emot skinnet och pressats tillsammans med en lindrigt glidande rörelse, ha kunnat motstå en direkt dragningskraft av tvåhundratio pounds, vilket visar, att det är något annat utom lufttrycket, som kommer dem att häfta fast vid varandra. Några av måttsatserna skilja sig på högst en tiotusendel av en tum, under det andra skilja sig på så litet som en hundratusendel av en tum. En tiotusendel är ungefar den lägsta gränsen för noggrannhet vid finare verktygstillverkning, men detta synes nästan grovt mått, då man använder Johanssons passbitar.
Det yppersta resultatet har emellertid uppnåtts med en sats, som skiljer sig på delar av en milliondels tum. Denna är så känslig, att t.o.m. värmen från personen, som använder den, påverkar resultatet på ett avstånd av flera fot. Den är den enda i världen i sitt slag. Då vi ha monopol på dessa mått, blev vår första strävan, efter att ha förvärvat rättigheterna för Amerika, att förbättra fabrikationsprocesserna, öka avsättningen och nedbringa priserna, så att dessa mått kunde komma inom räckhåll för varje maskinverkstad och verktygsproducent - vilket i forbigående sagt visar, att kvalitetsvara och massproduktion mycket väl kunna förenas.
Henry Ford: I dag och i morgon (tryckt 1927)
Retur till index | U p p | blog | nederst på sidan
Update: 2010 06 03 URL: http://ejnar.se/passbitar.html
En helt annan sak. När min pappa berättade om sina upplevelser i Minnesota och Canada mellan år 1907 och 1921 så sa han alltid Superior, (eller Lake Superior); aldrig använde han namnet Övre Sjön, vilket i regel är det namn som står på svenska kartor. Så berättade han om sina resor liggandes på boogien under vagnarna upp till Port Arthur, en stad som sen 1976 har fått det fantastiska namnet Thunder Bay! En namnändring som förmodligen berodde på förväxlingar med andra Port A, t.ex. orten vid Mexikanska Golfen.
Några observationer från kullen och lunden.....
Tidningen Expressens bostadsreporter Olle Bengtzon skriver den 18/9 1999 att "Politikerna torrlägger Stockholms anseende":
"Mer utmanande föraktfullt mot stadskultur kan politiker knappast uppträda".
Läs gärna hela Olle Bengtzons tidningsartikel:
Skam på torra land. Det
är inte ofta man kan ta till denna slitna klyscha, och ha fog
för den. Men nu!
"Skam" representeras av de inskränkta
lokalpolitiker som drabbat huvudstaden.
Och "torra land"? Jo, denna sommar har dessa
politiker i oklokt sparnit stängt av vattnet i dammen vid
Observatorielunden. Den spegeldammen utgör en levande
del av ett av landets yppersta och internationellt mest kända
byggnadskonstverk, Stockholms stadsbibliotek av
Gunnar Asplund (1885-1940).
Från 1918 arbetade Asplund med en stadsplan för området kring
Observatorielunden och komponerade under 20-talet med
stor omsorg in biblioteksbygget i stadslandskapet. Han
prövade flera förslag till samspel mellan byggnader, vatten
och grönskan på den mäktiga
Observatoriekullen.
Det var också denna helhetslösning som vann världsrykte, den
uppstramade nyklassicism som förebådade
funktionalismen.
Under 1997-1998 upprustades även den med åren hårt slitna
omgivningen kring biblioteksbyggnaden: dammen och bäckfåran
från Observatoriekullen liksom muren längs
Sveavägen, med ett smäckert skärmtak som bildar
avslutning, närmast Handelshögskolan.
I våras, när kulturhuvudstadsåret alltså var till ända, beslöt Stockholms nya politiska majoritet att efter skattesänkning spara in på vattnet (!) och i stället fylla dammen med — skateboardramper.
Mer utmanande föraktfullt mot stadskultur kan politiker knappast uppträda. Det äventyrar också i hög grad både Stockholms och Sveriges anseende. Årligen vallfärdar ju konst- och arkitekturintresserade från hela världen hit för att se Stadsbiblioteket och skogskyrkogården — Asplunds främsta verk. [ . . . ] Så långt Olle Bengtzon......
Om vår världsberömde arkitekt Asplunds lund och om källan i
lunden har jag skrivit på en annan sida, obsan.html.
Bilder från Vasastan, tagna från Observatoriekullen samt från
trottoaren utanför kvarteret Stolmakaren finns på: vasastan.html
samt på vilhelmina.html
Uttrycket smutslitteratur är obestridligt. Det använde sig bokhandlaren av. Annars var det väl vanligare med andra epitet, som skräplitteratur. Läste i Computer Sweden (!) - på kultursidan, att högermannen Domö, som satt i samlingsregeringen under kriget, på sitt Värnanäs, tillsammans med sin fru eldade upp den nyutkomna, första boken i Utvandrarsviten, allt under det de sjöng "Du gamla du fria"!!
Carl Lindström, hedersmannen, tillsa mig en gång att, det jag läste just vid ett tillfälle, var att hänföra till "den kolorerade veckopressen". Jag hade sett och hört uttrycket naturligtvis men blev ändå lite överraskad över att man så lätt gav betyg på vad andra läste. Att läsa var ju inte alltid hedervärt. T.ex. kunde det förslöa och vara en manöver för att slippa göra något hederligt och nyttigt.
Jag förundrades över att den lille bokhandlaren kunde ta i så och liksom också gjorde sig till tals för alla smålänningar, nåja Emmabodabor. Det har runnit mycket vatten i Bjurbäcken sen dess.
Sådana här attityder har jag märkt av vid många tillfällen senare i livet. Svensklärare som ansett att Eyvind Johnsson inte bort ha använt sig av fula ord. Selma Nilsson som ansåg en del böcker var för vuxna men jag fick låna dem om jag sa det var pappa som skulle läsa dem. Ibland frågade hon om pappa hade tyckt om boken. Det var inte helt lätt att svara sanningsenligt på. Jag försökte tänka mig in i det hypotetiska fall, att han faktiskt tagit sig tid till att plöja igenom boken - och vad skulle han då ha tyckt. Bernhard Nords bok "I Marsfjällets skugga" liksom en bok som handlade om Lofotenbefolkningen, "Kungen på Råsa" hette den, var min pappas favoriter. Detta av döma av den högläsning som pågick vid kvällsbrasan under de kalla vintrarna omkring 1940.
Föreståndaren för ABF:s bibliotek i Lindås Folkets Hus försökte också i all välmening både att censurera genom undanhållning och genom att ge vissa råd om lämpligare författare, än de som jag valt ut.