När jag var liten köpte pappa ett nytt tröskverk. Det var samma typ som det gamla, ett s.k. stiftverk, men några år nyare och förmodligen lite bättre. Det var ett byte som påminner om våra dagars byte av bilar och lägenheter. Man byter upp sig   —   fast inte alltid lyckat …

Sverige var välkänt för sina passbitar, kullager och det rostfria stålet. Detta gäller den industriella epoken, vilken man ibland, i dystra stunder, befarar vara en för alltid svunnen tid.

Min minnesbild är av en blänkande, och som jag trodde, rostfri tröskcylinder. Det är klart, jag förstår nu i efterhand, att den här ytan blästrades med jämna mellanrum till högglans genom sädeskornens piskande.

I somras fick jag fullständigt klart för mig att cylindern inte var av svenskt, rostfritt stål. Den var lika rostig som alla andra metalldelar på det gamla stiftverket. Skogsfors Bruk AB Reftele står det i relief i gjutgodset. Dess stativ är ju i trä och som sådant intakt. Nu ligger det nedstjälpt på sidan nedanför loggolvet och med en hög vedträn staplade omkring. Ett öde för ett så fint Refteleverk! Vill du se det så åk till Ladugården och skjut upp logdörren och titta ner till höger. Det skulle kunna tänkas vara rustbart för muséiändamål, men jag tänker att, det finns gott om sådana verk stående lite varstans i landet.

Pappa hade ett gammalt Reftele tröskverk, ett s.k. stiftverk, som han antagligen hade fått på köpet, när han köpte stället omkring 1925. I samband med tröskning, vid ett tillfälle i början av trettitalet, skulle han avlägsna halm som hade fastnat i kuggarna. Det fanns inte på den tiden något skydd, utan det stora drivande kugghjulet det som man drog verket med, liksom det lilla kuggdrevet på tröskcylinderns axel, var fullständigt nakna och under drift med en obebeveklig inertia, dvs levande kraft, som bara långsamt lät sig bromsas. Att närma sig kuggarna var ju livsfarligt men halmen ställde till det och hotade bromsa ner verket. Att pappa skulle dra bort halmen var en impuls som blev ödesdiger för han förlorade tre fingertoppar omedelbart.

Det blev hästskjuts till provinsialläkare Cederblad i Emmaboda. Karl-Alfred i Kjesmåla tillhandahöll skjutsen och jag vet att pappa ofta talade om hur tacksam han var för att grannar ställt upp. Läkaren kunde bara remittera till Kalmar lasarett. Senare tillstötte en del komplikationer med varbildning så det gjorde ont en längre tid och handikappet var ett faktum för all framtid. Jag har många gånger, i egenskap av säljare av träbearbetningsverktyg åt Jon Stenberg, träffat personer som arbetat hela sitt liv i träindustrier, och som uppvisat händer där en eller flera av fingrarna fattas. Dessa har förlorats i bandsågar, i rikthyvlar, i fräsmaskiner osv., ibland amputerade ända inpå knogen. Men jag har aldrig hört talas om någon annan än min pappa, som fått fingrar bortvalsade i ett Reftele stiftverk.

Någon gång omkring år 1940 talade mamma om att de fina människorna som bodde på Skutmålen, på andra sidan sjön, skulle avflytta. Det kunde tänkas att vi skulle kunna få överta deras tröska, som var lite nyare och bättre än vår. Om vi bara kunde komma överens och sen komma på ett bra transportsätt. över isen vore ju allra bäst eftersom det fågelvägen bara är 1200 meters distans till Skutmålen. Runt sjön på körbar väg är det, som allra kortast, över 6 km, och då rör det sig om vägar som är som kostigar, och det skulle krävas en robust vagn eller en släde för att klara den tunga tröskan.

Vi borde följaktligen egentligen invänta vintern, men vad talade för att vintern skulle komma att erbjuda en hållbar is? Dessutom var det ju önskvärt att kunna ha den nya tröskan redan vid höstens tröskning. Liksom Kaiser Vilhelm i augusti 1914 lovade tyska folket att pojkarna skulle hem till skörden (men det dröjde 4 hela år) var livet på landet indelat i sina naturliga perioder.

Pappa hade en fin släde och den kom till användning. Vi var nära att tappa tröskverket i sjön men isen höll. Däremot var släden därefter i behov av reparation. Pappa hade köpt den för 20 kr på auktion. Efter reparation hos smeden i Bromboda ville denna har 200 kr för lagning och upprustning. Pengarna fanns ju inte hos mina föräldrar, så det blev kvarstad, och när vi cyklade förbi Bromboda sa min mamma en gång, att titta, där uppe på vinden i det gula huset står vår kälke. Jag undrade varför den var placerad där och inte hemma, men förstod ingenting för jag var bara sex år men hade vissa underliga aningar. En vacker dag skulle jag bli stor och då skulle jag nog, på ett eller annat sätt, kunna hämta hem ekipaget, som i min fantasi blev en enastående vacker kälke eller släde. Det vore något att visa upp för mina skolkamrater, att vi hade en så fin släde, troligen finare än de flesta andras, en riktig julottesläde. Hur det var med den saken vet jag inte ens i dag och kälken såg jag aldrig och den fördes aldrig mer på tal.

Jag fick dra tröskan så snart jag var tillräckligt stor för att klara av den stora rotationsrörelsen. Kanske var jag då 10-11 år. Det drivande kugghjulet hade en diameter över 1 meter. Vevradien därmed enormt stor för en liten gosse. Jag läste på tröskan, halvcirkelformade texten i färg: Skogsfors Bruk Reftele, allt medan jag drog runt. Den påminde om en annan värld långt ifrån vår loge och ändå nära, trygghetsgivande och ändå spännande, inspirerande. Ett så fint namn! Reftele smakar gott i munnen. Jag var hjärtligt trött på att hjälpa till hemma, speciellt detta med tröskningen och det gällde f.ö. allt annat jordbruksarbete också. Jag suckade när det var på tal igen "i dag tänkte vi tröska". Föräldrarna behövde emellertid hjälpen det var inte att ta miste på. Pappa tog hand om halmen och mamma matade in kärvarna. Dessa måste bredas ut ordentligt, mycket mer omsorgsfull inmatning än vad som var fallet med motordrivna tröskverk, annars blev det krasch och tvärstopp. Det hände inte så sällan ändå. Riskerna för mitt vidkommande var väl små eftersom vi i vår familj blivit ordentligt varnade om att farligheten var alldeles speciellt hög, invid kugghjulens kontakt med varandra. Inte heller denna nya tröskan hade tillstymmelse till skydd. Det skulle ju inte tolereras under några som helst omständigheter i dag. Men det här var 1940-talet. När säden gått genom tröskverket var det inte klart, långt ifrån. Sen skulle säden kastas. I detta förfarande skiljdes agnarna (genom sin lätthet) från vetekornen. Pappa hade för ändamålet en skönt formad, stor och tung skovel av massivt lövträ. Vetet skulle sen säckas och forslas till kvarn för att malas. Så småningom landade det till en del i form av härliga, tunna pannkakor i magen. Havre var annolunda, eftersom den inte nödvändigtvis behövde kastas, för den spannmålen skulle till grisen f.v.b. Däri kunde således agnar få ingå, och om det blandades med kokt potatis och vatten kallades det för drävja och som grismat betraktad var denna vegetariska blandning nog en läckerhet.

Sedermera anlitade även vi en mobil tröska, en lokomobildriven, vilken var det vanliga i norra Vissefjärda under min barndom. Jag var enormt intresserad för att inte säga upphetsad och kände till de olika lokomobilernas avtryck på vägen. Så kunde jag se om det var Alsjömålatröskan eller Skäverydströskan som varit ute. Det luktade gott vid tröskningen och utrustningen var intressant. En gång när jag var runt 15 skulle jag hjälpa till vid tröskningen på allvar, ett uppdrag som jag inte klarade mer än ½ timma - sen fick jag andningsproblem. En av tröskorna var även utrustad med en tillhörande balpress, den ena nymodigheten efter den andra kom, men sen någon gång runt 1955 var det dags för de stationära elmotordrivna tröskorna. 10-15 år senare var det skördetröskor för hela slanten och sen har jag inte hängt med längre. Att döma av vad t.ex. Ivar Lo-Johansson skrivit så föreföll det ha varit så att man bland de små jordbruken i Vissefjärda låg efter andra delar av landet när det gällde ta till sig ny teknik. Men jag kan ha fel härvidlag. Det är ju också rent orättvist att jämföra ett småländskt småbruks investeringsmöjligheter med de som fanns hos de sörmländska fideikommissens egendomar. Refteletröskan var ett enormt framsteg i jämförelse med den slagtröskning som tidigare varit ett av de allra hårdaste arbetetena inom jordbruket. Enligt uppslagsböcker så uppfanns stiftverket någon gång i mitten på 1800-talet.

• main folder
• main index
• €€ fotoalbum

URL:      	http://ejnar.se/reftele.html
Update:   	2010 09 02 [2023 09 26]
Used code:	kes.css