Han föddes i Göteryd (G) den 11/11 1797.
Nedan har jag listat elva av Gustafs barn och tre fruar:
Gustafs barn
Maka/Moder
Barn
Född
Död
Kerstin
Sven
6/2 1821
26/4 1897
Kerstin
Caijsa
20/7 1823
4/4 1829
Kerstin
Anders
2/4 1826
21/9 1830
Sigrid
Kjerstin
1829
1829
Sigrid
Karin
1830
1830
Ingrid
Johan Petter
20/6 1845
23/5 1922
Ingrid
Wilhelm G
23/11 1847
8/11 1872
Ingrid
August
3/5 1850
10/3 1927
Ingrid
Carl Fredrik
28/1 1853
30/1 1869
Ingrid
Valfrid
19/9 1855
14/11 1895
Ingrid
Augusta Fredrika
29/4 1858
19/2 1931
Kerstin hette som flicka, Kerstin Svensdotter, Sigrid, Sigrid Månsdotter och
Ingrid, Ingrid Christina Lindström.
Min farfarsfar, Gustaf Ekström gick bort 10/3 1865. Den sista frun, Ingrid Christina Lindström gick bort 1909 men innan dess hann hon gifta om sig. Detta vid 55 års ålder med en Sven Ekström, brorsson till förra maken - Sven var 35 år yngre än hennes första make, Gustaf. Släktforskning är underhållning.
Farfarsfar Gustaf blev 68 år och farfarsmor Ingrid blev 86 år. Farfar August blev 77 år och min pappa Sigfrid 88. Själv fyllde jag 85 för en tid sedan...
Ingrids och Gustafs son, August, föddes den 3 Maj 1850 i Bäckasjögärde, Backaryd, Blekinge.
August, som blev min farfar, fick börja med efternamnet Gustafsson. Senare i Pukeberg och S:t Sigfrid ändrade han tillbaka till sin fars efternamn, Ekström. August Ekström
var (alldeles som sin far) gift tre gånger och det finns tio registrerade barn (ärftlig egenhet); enligt en förteckning
på sidan farfar.html.
Gustaf Ekström (1797-1865),
hade elva eller tolv registrerade barn.
Bara tre av dessa blev så gamla att de levde in på 1900-talet:
Johan (1845-1922) - han blev 77 år gammal
August min farfar (1850-1927) - blev också 77 år
Augusta (1858-1931) - hon blev 73 år.
Folkligt Fenomen eller Beklagansvärda i Blekinge?
Folkökningen var särdeles stor i Blekinge. Befolkningen ökade från
35 694 år 1751 till 78 951 år 1820. Carl af Forsell skriver i sin bok 'Statistik öfver Sverige' 1833, följande:
Ett anmärkningsvärdt förhållande upptäckes, när man länsvis jemförer folkmängden 1751 och 1823. Man finner då att invånarne i Carlskrona Län ökat sig 157 procent, i Westerbotten 130, i Westerås Län blott 22, och i Stockholms Län 15.
Att det ofantliga utrymme som Westerbotten erbjuder vållat den ovanliga folkökningen derstädes är sannolikt, men hvad som varit orsaken till samma phenomen i Blekinge, låter icke förklara sig utan en närmare undersökning,
hvilken väl förtjente att anställas.
Att Rikets hufvudstad haft ett nästan menligt inflytande på den honom närmast omgifvande landsbygden, tvärt emot hvad i alla andra länder inträffar, är i sanning förvånande, och föranleder till icke särdeles lugnande reflexioner.
Författaren pläderade för att K-län skulle kallas Carlskrona Län - inte Blekinge län, G-län skulle heta Wexiö Län - inte Kronobergs län, etc.
