I samband med ett den 2/2 2017 påbörjat släktforskningsprojekt gjordes den upptäckten att åtskilliga av mina föregångare i släkten Ekström varit smeder, hammarsmeder, knipsmeder och knipsmedsmästare, yrken som jag aldrig tillförne hade hört talas om...
Det framkommer av handlingar i kyrkböckerna att dessa smeder - under 1700-talet och första halvan av 1800-talet, varit verksamma på flera olika av de många järnbruk som nyanlagts i Småland och i Blekinge.
Min nyfikenhet riktades mot den historiska verklighet som inneburit en massiv etablering av privata företag, järnbruk, vilka vi sett födas och försvinna efter så där 150 års drift. Min första tanke var att man kanske med ny masugnsteknik kommit därhän att all myrmalm i sjöarna nu kunde användas till järnframställning samtidigt som efterfrågan på järn var mycket hög, inte minst för alla krig som bedrevs. Men myrmalmen i sjöarna var inte en förnybar resurs. Som lekman har jag placerat en bakgrund och lite elementär historik sist på denna sida.
Ej är Sverige fattigt, ej mörkt, ej kallt.
Det var järn i jorden, när drivan smalt.
Och i sommarnattsljuset rodnar rågen vid suset
av den svenska furan, som hägnar allt.
Axel Lundegård
Innehåll:
Bruket är beläget vid Brusaån i Bruzaholm, Ingatorp, Eksjö (F). Fallhöjden är 6 meter.
Med privilegier från 1660 har Bruzaholms Bruk genomgått många skiftande öden under mer än 300 år. Först anlades ett 'ränneverk' som är en enklare form av hammare där smidbart järn framställdes direkt av malm, men efter några år hade bruket försetts med både masugn, stångjärnshammare och knipphammare. Malmen togs förmodligen från sjöarna nedströms mot Hjältevad. För kolning fanns god försörjning genom att bruket köpt in stora skogsegendomar i trakten. Apropå kolning: se Ingatorps Hembygdsförenings hemsida med förnämlig dokumentation om den vackra bygden...
År 1688 förstördes hela bruket när dammen brast efter omfattande regn.
Bruket drivs ännu 2017, nu som specialgjuteri för slitdelar.
En speciell och populär produkt från Bruzaholm var förr, vädurspumpen, som drevs av det rinnande vattnet. Den bekanta tätningsringen, o-ringen, som sitter i nästan alla maskiner, blev uppfunnen av en ingenjör här i Bruzaholm.
Kunniga gjutare förflyttades från Örmo Bruk i Konga (G) vid Ronnebyån
till Bruzaholms Bruk vid Brusaån (F) omkring 1870 - 1877 enligt (källa).
Gustaf Ekström (1719-1787) var här verksam. Knipsmedsmästare.
Vid ett vattendrag, kallat Diö Strömmar, där Helge å rinner ut i sjön Möckeln, där anlades 1734 Diö Jernbruk. Enligt kartuppgifter är fallhöjden 5 meter. Möckeln sänktes med 2 meter år 1850 så det är många frågetecken. Platsen valdes runt 150 år tidigare för möjligheten att där utnyttja vattenkraften. Smedjan rapporteras nedbrunnen år 1862.
Gustaf Ekström, (1719-1787), min anfader, var här verksam åren 1740-1759. Gustaf föddes eventuellt i Diö, Stenbrohults fs; nuvarande Älmhult, (G).
År 1734 anlades ett järnbruk vid Holje ström. Det är där Holjeån möter Vilshultsån och Snöflebodaån, fallhöjden ca 9 meter; nuvarande Olofström, (K).
Tidigare namn på bruket är Petrifors bruk och ett senare namn (efter det en person med namnet Olof övertagit bruket) blev Olofströms Bruk.
Bruket en förgångare till det välkända företaget Olofströms Stålpressnings AB och numera Volvo möjligen och förhoppningsvis med kinesiska, duktiga ägare.
Runeberg.org har en trevlig och mycket läsvärd historik om detta bruk i västra Blekinge. Källa: Industritidningen Norden, 1924.
Därutöver finns nyare info på hemsidan om Olofström och bruket på media.volvocars.com/ samt Olofström och bruket en pdf.
Här arbetade bl a min farfarsfars farfar Gabriel Ekström (1766-1824),som knipsmed på bruket.
Huseby är beläget vid Helige å mellan sjöarna Salen och Åsnen och är ett gammalt järnbruk med en väl bevarad bruksmiljö.
Kungasonen och Riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm lät 1629 anlägga ett järnbruk på Huseby, detta kom att bli starten av 301 års tillverkning av järn här. Placeringen av järnbruket kan tyckas märklig, men här fanns allt som behövdes: sjömalm – råvaran som tas upp från sjöarnas bottnar, skog som gav kol till eldningen och vatten som gav kraft och transportmöjligheter.
Kanoner göts och bruket fick fördelaktiga privilegier.
Gyllenhielm drev järnbruket på Huseby med hjälp av förvaltare och experter från Tyskland och Holland. Med denna expertis startads på 1630-talet tillverkning av kanoner och järnkakelugnar eller sättugnar som de också kallas. Dessa sättugnar skulle komma att bli den typiska Husebyprodukten och tiotusentals tillverkades under 225 år. Järnframställningen på Huseby baserades enbart på sjömalm från de stora sjöarna i trakten.
Bruket köptes av en brittisk medborgare, Joseph Stephens, år 1867 för 600 000 riksdaler, inklusive inventarier och stora skogsegendomar.
Den betydande Helige å rinner ned i Åsnen från sjön Salen vid Huseby bruk. Åsnen avvattnas av Mörrumsån i sydvästra delen av sjön. Åsnen har historiskt spelat en viktig roll för transporter, bl.a. för Huseby och Ålshults Bruk, både som vinterväg och båttrafik sommartid samt för flottning av timmer. Den sk. Holländarvägen från 1600-talet gick över Skatelövsfjorden via Mörrumsån (även parallell vagnsled) till Karlshamn. Förekomst av sjömalm har varit råvarubas till järnbruken. Då vägarna var i mycket dåligt skick användes kyrkbåtar för färd till kyrkorna i Urshult, Skatelöv och Kalvsvik.
Åsnen är en sjö i Alvesta, Tingsryds och Växjö kommuner i Småland och ingår i Mörrumsåns huvudavrinningsområde. Sjön är 17 meter djup, har en yta på 63 kvadratkilometer och befinner sig 138 meter över havet.
Åsnen är Smålands näst största sjö som ligger helt inom landskapet och den största som ligger inom Kronobergs län. Endast Bolmen är större i Småland.
Sjön har en form som är karakteristisk för ett stort antal nordiska sjöar: den är sönderstyckad i flera större och mindre fjärdar (kallas i vissa fall fjordar, till exempel Skatelövsfjorden) och vikar, vilka i stort sett är orienterade på samma sätt med nord-sydlig längdutsträckning.
Flera av 'mina smeder' (Ekströms) har varit verksamma på Linnefors Bruk. Exempelvis Andreas Ekström (1750-1810) och Lars Ekström (1751-1825).
Privilegier för masugn och hammarsmedja erhölls 1735. Grundare var brukspatronen på Lessebo Bruk, Daniel Schröder.
Linnefors Bruk anlades vid 'Hogårds Ström' den korta sträckan från sjön Törns utflöde nertill Lyckebyån. Ån kallas ibland för Hovgårdsån, Linneforsån eller Törnån. Norr om ån var det (H) dvs Kalmar län och Södre Möre Härad men söder därom (G) och Konga härad, det s k Kåraböket i Vissefjärda socken.
Anläggningen invigdes med pompa och ståt, år 1738. Det hela har beskrivits målande av den lokala prästen, Carl Beckstadius. En läsvärd version av
vad som utspelade sig i Linnefors och skogarna runtom i Vissefjärda, Södra Möredelen (H) och Kåraböket (G) i den delade, stora socknen, numera i
Emmaboda kommun och i sin helhet H-län.
Vattenkraften utnyttjades så att en damm byggdes som påverkade sjön Törns vattennivå. Fallhöjden ner till Lyckebyån är runt 7 meter - [24 fot enligt Klippvik]. Närheten till stora skogar som kunde utnyttjas för kolning samt tillgänglig, billig arbetskraft gynnade placeringen.
Råvaran till järnet var sjö- och myrmalmen i socknen. Även från Kjessjö (sedermera sänkt 2 meter), vid Kjesmålen, mitt barndomshem, hämtades järnmalmen. Den stora stad som grundats nyligen, Karlskrona, behövde också mycket manufaktursmide, spik, nubb, knivar, mejslar och nitar till fartygen. Örlogsvarvet och Linnefors Bruk var i början av 1700-talet de båda största arbetsplatserna i regionen. Karlskrona hade fler invånare än Göteborg och Malmö och var rikets andra stad.
Masugnen hamnade i Kronobergs län medan Herrgården byggdes i Kalmar län.
Enligt uppgift i Vissefjärda kyrkobok [Bok C:2 (1736-1810) Bild 312 / Sidorna 576 - 579.]
'begynte stångjärnshammaren att gå den 17 januari 1739', sen skedde den första leveransen av stångjärn till Carlskrona den 30 mars 1739.
Masugnen revs redan 1829 och hammaren las ner 1845. Linnefors kunde emellertid leverera stångjärn fram till år 1874. Därefter blev det en kvarn i Linnefors, 1880 - 1965. I dag ingenting och på platsen är det torftigt dokumenterat.
En förteckning över resterna, ruinerna,
kalmarlansmuseum.se pdf
Min syster som bott och fortfarande bor nära (Karamåla - Lindås) sa i dag per telefon att hon sett rester av kolvagnarna i skogen.
Jag själv gick i småskolan i Skäveryd och hade skolkamrater från Karamåla och Linnefors. Men i skolan fick vi inte lära oss någonting om
hembygden. Underligt, eller hur?
Emmaboda kommun har gjort en text- och bildinventering, pdf
Det finns som bekant s k eldsjälar, goda människor som varit behjälpliga och beskrivit vad som förevarit i trakten fordomdags.
I boken "I Dackebygd" som utges årligen av Vissefjärda Hembygdsförening finns ett dokument i årgång 1950 f.ö. den först utkomna årgången
samt ett i årgång 1954 - båda författade av Gösta Halléhn, Oskarshamn.
Därutöver i årgång 1975 ett väldokumenterat bidrag av Torsten Israelsson, Emmaboda. Även i senare årgångar av "I Dackebygd" är järnbruket i Linnefors beskrivet.Råvaran skövlad
Myrmalmen hämtades även från min barndoms sjö, Kjessjö. Förmodligen en bra kvalitet eftersom intet enda stycke lämnats kvar. En total brandskattning. Dessutom en elak sjösänkning så sent som 1910.
Avslutningsvis, personligen blir jag mest illa berörd när jag läser om det här bruket. Mest trist och föga upplyftande. Ett militär-krigiskt syfte med den här anläggningen norr om örlogsstaden Karlskrona?
Vad menar förresten kyrkans man (hämtad från Carlskrona) när han håller en gudstjänst i Wissefjärda 1739, betitlad Ett lands rörlighet af metallers sömninghet? Vissefjärda kyrkoarkiv: C:2 1736-1810 Bild 293 /Sidorna 577-579.
Här ett bruk vid sjön Ruskens sydspets, nära Värnamo. En hemsida med intressant historik finns.
Ett järnverk med privilegier från år 1726. Beläget i Karlstorps socken, nuvarande Vetlanda kommun, Jönköpings län.
Här arbetade bl a Lars Ekström (1751-1825) samt Andreas alias Anders (1791-1848), knipsmedsmästare liksom dennes far Jonas Ekström också knipsmedsmästare (1765-1832) ytterligare en son till min farfarsfars farfarsfar, Gustaf (1719), var verksam vid Ry Jernbruk.
Privilegium erhölls 1730. Detta bruk anlades i Göteryds socken, (G) sommaren 1730.
Placeringen blev först vid ett biflöde till Helge å, Lillån, som här hade en fallhöjd på 11 m.
Sen kom smedjorna att byggas på en holme i stora Helge å.
Här tillverkades bl a spik, spadar, liar och hästskor. Kännetecknade för Ryd Jernbruk aka Ry Järnbruk är många
ägarbyten. Den sista masugnsblåsningen skedde 1865.
Medan järnbruket blev nedlagt 1870 fortsatte industriepoken i Delary med inriktning på trämassa. Mer info om Delary industrihistoria och Ry järnbruk finns på Göteryds Hembygdsförenings hemsida.
Varför jag intresserar mig för detta bruk? Jo, bl a därför att Magnus, min farfars farfar, föddes där.
Andreas (1750-1810), som var min farfars farfarsfar, arbetade där på bruket. Dessförrinnan hade han varit verksam på Linnefors Bruk [se ovan].
Mer detaljerad info finns på Tingsås Hembygdsförenings hemsida.
Häradshövdingen i Konga, Paul Rudebäck d.ä. ägde Ekeryds säteri i Väckelsångs socken, Konga härad. Han erhöll år 1680 privilegium på en masugn och en stångjärnshammare. Masugnen anlades strax nedanför Bräkneåns utlopp ur sjön Ygden. Det är i Tingsås socken.
Bruket grundades 1680 vid Bräkneån, men låg från början längre norut och kallades för Ekefors Bruk. Redan 1693 flyttades stångjärnshammaren söderut till en plats strax söder om nuvarande Tingsryd (G), just där sjön Tiken har sitt utlopp; platsens namn: Stenfors.
Efter ägarbyte las gamla masugnen ner 1738. I stället anlades en ny masugn i Örmo. Detta är en mil österut vid Ronnebyån och i Södra Sandsjö socken.Från Bräkneån till Ronnebyån, vid en plats Örmo. Ja,
orten hette på den tiden Örmo, men i och med järnvägens intåg med Bredåkra–Tingsryds Järnväg 1896
övertog den häradets namn: Konga.
Konga är en bruksort sedan 1742. Från början masugnsblåsning och gjutning, under namnet Örmo Bruk.
Efter att järnbruksverksamheten flyttades till Kallinge 1888 startades pappersmassatillvekning på platsen. 1943 fick pappersmassetillverkningen läggas ned p.g.a. exportproblem under kriget. I lokalerna tillverkades monterbara trähus 1943-1957. 1956 blev bruket sålt till Svenska Stålpressning AB som filial till deras Olofströmsfabrik, för pressning och sammansättning av tjockare plåtdetaljer. Se f.ö. även om Petrifors Bruk i sammanhang med Olofström. Konga blomstrade under 1960- och 70-talet då bruket ägdes av Svenska Stålpressningsaktiebolaget och senare Volvo Personvagnar. 1975 utökades verksamheten med svetsning av bakaxelkåpor till tunga fordon. Antalet anställda låg sedan omkring 250 under en följd av år. 1988 sålde Volvo företaget. Sedan dess har bruket bytt ägare vid ett flertal tillfällen. När Volvo bytte till gjutna bakaxelkåpor på 90-talet försvann en stor del av produktionen, så antalet anställda har på senare år pendlat runt 100. Företaget gick från 2004 under namnet "Konga Bruk". Verksamheten gick dock i konkurs 18 april 2013.
Ett jernbruk vid Ronnebyån. Det ligger i Södra Sandsjö socken. År 1742 anlades en masugn invid Bräkneån i Södra Sandsjö socken.
Örmo Bruk blev känt för sitt gjuteri och fint gjutgods (blev senare Kockums!!) -
många hemsidor och god vård av ett fornminne i Tingsryd. År 1885 las driften ner. En del av brukets duktiga gjutare och modellsnickare (?)
blev anvisade nytt arbete vid Bruzaholms Bruk.Svenska bruk.
Se vid Stenfors Bruk ovan!
Varifrån kom de duktiga och kunniga smederna? Genom mitt släktforskningsarbete har jag funderat en hel del på detta rätt dåligt utforskade område. Om man jämför, så har oftast brukens grundare och de vanligtvis frekventa ägarbytena tilldragit sig mest intresse i beskrivningarna av bruken.
Kollerö bruk ligger ju geografiskt utanför det område jag hållit mig till i övrigt, men jag fann det intressant därför att en känd släktforskare, Bertil Ilhage, tangerar ämnet personalförsörjning i en mycket läsvärd artikel om Kollerö Bruk. Mitt privata intresse är smeder med namnet Ekström. I det här fallet med bruket i Väne-Ryr figurerar t ex en smed vid namn Jonas Ekström.
Kollerö Bruk anlades på en holme i vattendraget Risån som rinner norrut mellan Uddevalla och Vänersborg. Vattendraget utflyter i Hafstensfjärden. Risån var fordom en gränsflod mellan Danmark (Bohuslän) och Sverige (Västergötland). Om jag fattat rätt så heter ån numera Uddevallaån och platsen, där bruket legat, har (Google Earth) koordinaterna Nord 58° 19' 20" East 12° 07' 12".
allra främst
boken
Lars-Olof Larsson
"Från Blästbruk till bruksdöd" Småländsk järnhantering under 1000 år: II.
ISBN 91-973072-7-0
Bengt Berglund: "Järn i Småland"
ISBN 91-973072-6-2
Från järnåldern och fram till 1700-talet har man i Norden tillverkat järn i små blästerugnar genom s.k. direkt järnframställning eller blästbruk. Råvaran utgjordes av olika slags limonitmalmer, såsom sjö- och myrmalmer men även s.k. rödjord.
Redan under 1100-talet anlades de första masugnarna med en kontinuerlig drift i Sverige. De utvecklades sedan under århundrandena på samma sätt som smidet.
Denna text är från sidan 181 i boken 'Småländsk Bruksbebyggelse' av Olof Nordström, ISBN nr 91-973072-9-7
Copyright: Författaren och Jernkontoret
Medan den medeltida tillverkningen skett utan någon direkt statlig dirigering kan vi under 1500-talet märka ett snabbt ökat intresse från statens sida i samband med att denna blev starkare och mera dominant delvis som följd av att merkantilistiska tankegångar nådde vårt land. För en bättre och mera effektiv produktion krävdes kunskaper, som knappast fanns i landet. Vid seklets mitt inkallades tyska smeder, vilket betydde introduktioner av nya tekniker. Samtidigt tog Gustaf Vasa initiativ som skulle leda till stångjärnsmidets definitiva genombrott.
De kungliga smedjorna fick namnet kronobruk. Tillkomsten av dessa betydde en inledning till en ny epok för den svenska järnhanteringen.
[...]
Ett genombrott för den 'moderna' och avsaluorienterade svenska järnhanteringen dröjde till de första decennierna av följande århundrade. Efterfrågan på järn både från kontinenten och från det egna landet ökade då mycket markant. Kronobruken var knappast lämpade för den nya situationen. Över deras skötsel vilade en viss tröghet, deras disponibla kapital var sällan tillräckligt och det tekniska kunnandet knappast acceptabelt under de nya villkoren. Staten sökte då efter företagare från kontinenten som både kunde mobilisera kapital, tillföra bruken tekniskt kunnande och svara för viktiga kontakter med handelshusen i Central- och Västeuropa. Sådana fanns främst i Tyskland och Nederländerna. Staten uppträdde inte längre som företagare, i stället sökte den verka som regissör av spelet genom olika lagar och förordningar, där järnhanteringen sattes in som en pådrivande del i landets ekonomiska och tekniska utveckling - men på statsledningens villkor.
Statens verkställande och kontrollerande roll fick ett centralt organ i Bergskollegium, som föregånget av flera ansatser - inrättades 1637. Grundtankarna i kollegiets politik var dels att hålla produktionskostnaderna nere dels att ge bruksägarna trygghet för framtiden.
[...]
Med denna bakgrund går det att förstå att 'privatiseringen' krävde tillstånd. Man fick söka rätten till etablering på ett ställe genom ansökan till Bergskollegium. Därför är tidpunkten för att ett privilegium getts av sådan betydelse. Mycket noggranna undersökningar gjordes innan något tillstånd gavs. Det handlade om hänsyn till konkurrenter, tillgången på malm, kol och arbetskraft mm. Ändå lite svårt att förstå i våra dagar...
I mitten av 1800-talet avskaffades privilegierna för järnhanteringsverksamhet. Den sedan dess rådande näringsfriheten borde väl ha gynnat nyetableringar?
En del av bruken tycker man borde fått ett lyft när järnvägarna byggdes. T ex fick Linnefors en egen järnvägsstation år 1888 men det förefaller inte ha förhindrat den hastiga nedläggningen av manufakturverksamheten.
Jag tror för min del att det definitiva i nedläggningarna av de sydsmåländska bruken kom sig av att myrmalmen tagit slut i sjöarna. Jämför med den totala plundringen av järnmalm i Liberia av svenska Lamco på sextiotalet. Jag menar att det absolut var fråga om brandskattning av sjöar och våtmarker. Skövling av skogen. Bok och björkved var bäst ved till masugnen (och stenkol fanns inte på nära håll) men när de här träden fällts skulle det dröja 150 år innan det blev nya, avverkningsbara lövträd, och kanske det till slut bara blev granskog! Eftersom skogsägarna kunde få bättre betalt för att leverera till sågverk och massabruk eller till export av t ex props så blev det brist på träkol. Den arbetsintensiva kolningen blev helt enkelt en olönsam verksamhet. Emigration till Amerika eller Tyskland föredrogs!
Det framställdes järn i Söderåkra vid Kalmarsund, redan för 2400 år sedan.
En google text (källa f n obekant) uppger att för att avgöra om malmen var av god kvalitet tuggade man på den. Om den fick en kådliknande konsistens var den godkänd.
Det järn som framställdes var smidbart. Processen kallades för blästbruk.
- en film från 1941, som också finns på YouTube
Kredit to Jönköpings läns museum, Värnamo Fotografiska Magasin m fl.
På bl a min hemsida http://ejnar.se/reftele.html finns en enastående vacker film upplagd som visar en blåsmaskin i drift vid Österån, Vaggeryd. Filmen är från 1939. Vallonättlingen och knipsmedsmästaren Karl Elg i aktion vid stångjärnshammaren. Även denna film har sitt ursprung i Värnamo - youTube adressen är https://youtu.be/kTKuOQmJSYc
