Vi kör ut ur Kabul tidigt en morgon. Vi är på väg ner mot Indien. Solen har just gått upp. Kabulslätten ligger i mörker men redan glöder bergen kring oss. Luften är frisk och kylig. Det är höst i atmosfären. När vi har staden bakom oss kommer morgonen och ljuset. Skuggorna krymper och vi kör i strålande sol rakt mot de röda bergen. De öppnar sig och vi följer Kabulfloden ner i klyftan. Vi är på väg mot Sarobi, Jalalabad, Khyber. Vattnet skummar och fräser bredvid oss. Det stänker upp över vägen och forsarna följer tätt på varandra. Vägen buktar och svänger, går på broar och klättrar på bergväggen. Den borrar sig i tunnel genom det lösa berget och vi ser bergen framför oss, under oss och runt oss och vägen störtar i tvära kast utför branten. Bergväggar och glittrande flod. Ibland kör vi i mörk skugga, därefter åter ut i det klara ljuset. Marken är hård och bar.

Vi passerar ett vägarbetarläger, ännu ett. Lägren blir till milslånga tältstäder. Det är afghanska armen som bygger denna nya väg ner mot slättlandet. Man måste ha förbindelseleder med yttervärlden. Den nya vägen är bra, bred grusväg som skall permanentas. Landskapets konturer mjuknar och vi når Sarobi. Det nya kraftverket. Dess kärva betongskönhet smälter samman med landskapets konturer och högspänningsledningarna marscherar med väldiga kliv över bergen mot Kabul.

Ar 1919 hyste många av de politiskt och militärt ledande britterna förhoppningen att det ryska centralasiatiska väldet stod inför sitt totala sammanbrott. Och aldrig hade det brittiska imperiet synts så starkt. Ryssland sönderslitet av krig och inbördeskrig med brittiska armeer på rysk botten. Turkiet krossat. Kalifatet utan betydelse. Mellersta Östern ockuperat av brittisk och fransk militär. Då var stunden inne då hela Asien skulle falla som ett moget äpple. Den brittiska fredens årtusende skulle bryta in över Asien.
Nu - efter det andra världskriget, efter imperiets sönderfall och den stora nationella befrielsevågen är det nästan ofattbart att man kunnat tänka i dessa kategorier för blott en generation sedan. Men då tycktes för många brittiska officerare målet vara i sikte. Äntligen skulle den centralasiatiska marknaden öppnas.

Afghanernas seger kom i detta läge att få historisk betydelse. Både i Afghanistan och i Turkiet fick britterna vika för den nya asiatiska nationalismen. Ty afghanerna segrade trots allt. Den kedja av nederlag och misslyckanden som bundit de muselmanska folken bröts just i det ögonblick imperiet tycktes starkast.

Britternas offensiv mot Jalalabad fick hejdas när Muhammed Nadir-kan (som senare besteg Afghanistans tron) ryckte fram på centralfronten. Han slog in på britternas svagaste punkt. Den att de inte behärskade de folk över vilka de härskade. Britterna fick fly från sina befästningar och fort i stammarnas land. Patanerna reste sig. Det var fara värt att hela norra Indien skulle blossa upp. Britterna flygbombade och inledde därefter fredsförhandlingar.

Jan Myrdals bok 'Resa i Afghanistan'   (1960)