Aber bin ich in Serbien nicht einmal doch ganz allein gewesen? Das war an einem der Schneetage in der Grenzstadt Bajina Basta. Noch in der Morgendämmerung machte ich mich auf den Weg, mit zwei Zielen (eingedenk meiner Lieblingsredensart "Dazu hättest du früher aufstehen müssen!"): Autobusbahnhof, und Drina, nicht bei der Brücke hinüber nach Bosnien, sondern irgendwo ausserhalb, möglichst weit hinter den Häusern und Gärten, wo sie zwischen den Feldern und Viehweiden flösse, hüben und drüben.
Ett smakprov ur Epilog, en bok av nobelpristagaren
Peter Handke:
"Eine winterliche Reise zu den Flüssen Donau, Save,
Morawa und Drina oder Gerechtigkeit für Serbien"
Suhrkamp Verlag 1996.
Källa: http://ejnar.se/balkan/balkanbilder.html
Nobelföreläsning Peter
Handke 2019
pdf svenska
Nobelföreläsning Harold
Pinter 2005:
Konst, sanning och politik
Gunnar Adolfsson skrev om sin bok: VÄRLDAR I
MÖTE
Berättelsesamlingen fick sin titel av att det ofta är
skilda världar som avspeglas i de små novellerna, ibland
den rikes mot den fattiges, andra gånger den modlöses mot
den kämpandes, den arbetandes mot den sysslolöst
profiterandes, svindlarnas värld mot de hederligas.
Majgull Axelsson skrev under rubriken Den
tysta vreden bl a:
- Det har alltid förvånat mig att den sociala brutalitetens
förespråkare är så naiva. De tycks inte förstå att
arbetslöshet och växande sociala klyftor kan slå tillbaka
och skapa oro också i deras välordnade värld.
I och för sig är de välbeställdas naivitet begriplig. De
behöver de sämre ställda för att själva känna sig
förträffliga. De har det följaktligen som de har det för
att de är mer begåvade, arbetsamma och skötsamma än
andra.
I dagens debatt beskrivs nämligen ekonomiska problem i
moraliska termer, på ett sätt som ger eko från förra
sekelskiftet. Om arbetarna då frös och svalt, så berodde
det på att de söp för mycket. I dag skulle inte
budgetunderskottet vara så stort, om folk inte var så
inriktade på att leva på bidrag och arbetslösheten inte så
hög om inte människor var så bortskämda. [...]
Men maktens moraliserande syftar inte enbart till att
legitimera det rådande systemet. Det har ytterligare en
funktion: Att skapa skam och tystnad. Bådadera är
utomordentliga redskap för den som vill värna sin
privilegier. [...]
Nu ska man naturligtvis inte missunna människor den
tillfredsställelse som står att finna i självsmicker. Men
det finns ändå en fara i villfarelsen, att de fattiga är
fattigdomens orsak och rikedomen de rikas förtjänst.
Majgull Axelsson, Svensk Socialpolitik nr 1,
1997
Det är i skrivande stund drygt tre år sen jag började
släktforska. Jag blev genast biten. Det är mitt enda, stora
intresse numera, då jag är 86 år gammal. När jag
hållit på, tidvis tämligen intensivt, letande efter
släktingar, har jag kommit att uppskatta den fina
folkbokföring som prästerna åstadkommit. Det finns inget
liknade i andra länder. Man kan ofta komma 300 år bakåt i
tiden.
Mitt släktträd har på rätt kort tid blivit rätt yvigt. De
allra flesta personerna har jag förstås aldrig träffat,
knappast ens hört talas om. Frågan infinner sig då: ''Äro
vi överhudtaget släkt''?
Ett enda exempel: Elsa Ekström i Moheda, dvs en
småländska. Hon är änka efter min farfars farfars brorsons
sonsonson. Ursäkta, Elsa, men vi anses inte vara
släkt. Däremot räknas din framlidne make, Karl Gustav
Ekström, 1918-1983, som varande en av mina släktingar - om
än en avlägsen sådan.
Släktforskningsrelaterade länkar - http://ejnar.se/anor.html
Ejnar Ekströms hemsida: http://ejnar.se/index.html
Foton från 2020: http://ejnar.se/blom/2020extra.html
Första kortet nedan är en raritet. Det är min mormorsmor och taget 1860 då hon fyllde 60. Andra kortet är min morfar och sen är det min mamma.
Anna Katarina Olofsdotter 1830-1904, Karl Peter
Vilhelm Wolf 1856-1915, Anna Martina Wolf 1903-1968.
Det finns inte mycket kort från min släkt annars. Särskilt illa är det på fädernet. Man sprang inte så ofta till fotografen. Det kostade pengar och sådana fanns det ju inga - inte för det ändamålet. T ex på min farfar saknas helt kort och på min pappa finns inget förrän han är 42 år gammal. Då står min pappa med plommonstop i bakgrunden på ett av mina tidigaste släktfoton, vid vedboden hemmavid, 1931. Från Amerika inte ett enda kort! Trots att han vistades där 14 år.
Min farfars mor hette Ingrid Christina Lindström.
Min farmor hette också Lindström. Dock äro de
ingalunda släkt med varandra.
Ingrid Christina Lindström (1823-1909) hade en
farfar, Petter Lindström (1732-1820). 
Denne borde egentligen hetat
Svensson eller Nilsson efter sin fader. Dock, som verksam
Masmästare vid Lindefors Jernbruk i Svenarums socken, tog
han namnet Lindström som klingade väl med Lindfors
och Lindforsens brus i brukets ström i Hokaån.
Min farmor, Ida Lindström (1865-1942) fick namnet av sin far, båtsmannen Per August Abrahamsson Lindström. Denne skulle egentligen hetat Abrahamsson, efter sin far, sockenskräddaren Abraham Pettersson, men som båtsman bosatt på båtsmanstorpet Lindströmmastället i byn Kyrkeryd, S:t Sigfrids socken - nuvarande Nybro, tilldelades han namnet Lindström.
Kjessjö har utsatts för sjösänkning. Jag har inte sett
skymten av dokumentation - men det är klart att det finns
sådan, i något arkiv. Enligt min mening så var det ett
fåtal som fick mer åkerareal på detta sätt. En hemmansägare
i Alsjökulla förefaller vara vinnare på företaget. Sjön
Fliksgöl torrlades mer eller mindre. En aspekt av det hela
är att denne hemmansägare sannolikt betalade mest av alla
för sin andel i projekteringen och arbetet med
kanalgrävning etc.
Jag har ett barndomsminne från början av fyrtiotalet, dvs
under ett av krigsåren. Min mamma var nere och arbetade med
att nekra råg och havre på de fält (Torsten J:s) som ligger
nära sjön. Jag var där också och kunde konstatera att det
var en makalös fin skörd.
Eftersom vårt ställe, var ett f d båtsmanstorp, och inte
heller var i mantal satt, behövde ägaren (tidigare ägare
avses, för pappa köpte det i
mars 1925 i befintligt skick) knappast betala någonting
till sjösänkningsföretaget. Någon som vet?
Sjökanten är ändå runt 1 km lång men den ytterligt smala
remsa som vanns genom sjösänkningen har angetts på kartorna
som samfälld mark. En bieffekt var att vi åtnjöt begränsad
fiskrätt.
Kjessjö har utsatts för mycket. På 1700-talet barskrapades
sjöbotten på järnmalm. På 1900-talet var det först
sjösänkningen, som måste tärt på fiskbeståndet för att inte
tala om kräftorna. Sen kom Ödevata arbetshem uppströms med
påfrestande, orenat avlopp. Jag minns att medan det gick
att bada i vatten av hygglig kvalitet 1940 så var badförsök
1950 inget man kunde beskriva annat än lätt tortyr. Klådan
minns jag och det fanns hos oss inga möjligheter till att
duscha efteråt.
I mitt barndomshem saknades på den tiden värme, vatten,
avlopp, elektricitet och telefon. Elen fick vi indragen
först 1947.
september 2021
blev påmind härom när jag januari 2020 läste en notis i tidningen: läkemedel med kvicksilver upptäckt i Malmö; de är ju förbjudna sedan länge.
Runt 1958 fick jag ett utslag på huden. Mitt i pannan. Det utvecklades till att bli stort som en dåtida tioöring, dessutom vattnigt. Bosatt i Örebro vid denna tid gick jag till hudkliniken på därvarande lasarett. En mycket duktig hudläkare fanns där. Han gav mig genast recept på en salva. Denna inhandlades och jag fick en liten glasburk, med salva. Hemma sen: tog jag och nuddade salvan med lillfingret satte den på på den vattniga hudfläcken i min panna. Dagen efter hade den helt försvunnit. En sån verksam salva imponerade förstås. Den tänkte jag spara för eventuellt kommande behov. jag hade den bland de tillhörigheter som sparades även vid många flyttningar där jag tvingades göra mig av med det mesta umbärliga. Runt femton-tjugo år senare bodde vi i Stockholmsområdet och när jag vid ett tillfälle skulle flytta, från Kallhäll till Jakobsberg, så fick jag se den lilla glasburken. Det verkade härsket innehåll och svårläst etikett. Jag tänkte att det är dags göra mig av med den; verkligen på tiden. Läkemedel har ju inte obergränsad livslängd vad man hört. Slängde den! Kändes som om jag gjorde något förbjudet! Ett par dagar senare fick jag klåda på skinkan; vattniga utslag, som ett par tjugofemöringar. Måste skaffa en salva som tar bort. Fick fram telefonkatalogen och ringde en hudspecialist på Östermalm. Åkte dit med stora förväntningar, vilka avtog mer och mer. Han var professor och hade en privatmottagning i ett mörkt hus. När jag satt i väntrummet fick jag onda aningar. Han verkade vara specialiserad på veneriska sjukdomar. Min klåda var knappast av sådan art. Jag fick en salva av honom i en pytteliten tub, betalade fem gånger så mycket som jag ansett rimligt och resonabelt. När jag kom hem på med salvan. Ingen som helst effekt! Kunde lika gärna strukit på kaviar eller tandkräm. De här utslagen på skinkan återkommer med jämna mellanrum kanske jag är helt fri i sju-åtta år. De kan finnas där, ibland på vänstra ibland på högra skinkan; en vecka eller fyra-fem. Är mest obehagligt på grund av klådan. Har däremot inte längre haft utslag i pannan. Nog berättat om den högeffektiva kvicksilversalvan.
I dagens läge, dvs den 4/2 2020, är mycket tal om den nya,
okända influensan i Kinaland. Smittosam som tusan denna
Covid-19. Jag erinrar mig att jag hade
asiaten 1957 då jag vistades i Örebro.
Jag ådrog mig också hongkong, det var 1969
i Kallhäll. Sen en lungpaj som liknande
legionella, 1975. Då slutade jag röka. Man
har sagt mig att jag har ett dåligt immunförsvar.
I vissa lägen är ett bra immunförsvar dödsbringande, som vid
den s k spanska sjukan.
