Gilgal
Platsen Gilgal ligger mellan Jeriko och Jordanfloden.
Platsen är känd som den plats som omtalas i Josua
kap. 5: Gör dig stenknivar och omskär åter
Israels barn, för andra gången....
(5.5) Ty väl hade bland folket alla de som voro med
under uttåget blivit omskurna, men de bland folket,
som voro födda i öknen under vägen, efter uttåget ur
Egypten, de voro alla oomskurna.
(5.6) Ty Israels barn vandrade i öknen i fyrtio år,
under vilken tid alla stridbara män i folket, som
hade dragit ut ur Egypten, förgingos, eftersom de
icke hörde Herrens röst, varför ock HERREN svor, att
han icke skulle låta dem se det land, som han med ed
hade lovat deras fäder att giva oss, ett land som
flyter av mjölk och honung.
(5.7) Men deras barn, som han hade låtit uppstå i
deras ställe, dem omskar nu Josua, ty de hade förhud,
eftersom de icke hade blivit omskurna under
vägen.
(5.8) Och när allt folket hade blivit omskuret,
stannade de kvar, där de voro i lägret, till dess de
hade blivit läkta.
(5.9) Och Herren sade till Josua: "I dag har jag
avvältrat från eder Egyptens
smälek." Och detta ställe fick namnet
Gilgal,
Enligt en fotnot i min bibel hava, i hebreiskan,
orden "Gilgal" och "avvältrat" likhet med
varandra.
År 1870 fann man vid grävningar utanför Betel
talrika stenknivar. "Und die Bibel hat doch
recht".
Ester: 3:13 HERREN har sagt att han vill bo i töcknet.
Längtan vid Luossa - en sång av Dan Anderssson
Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en
ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting,
och om sin längtan sjöng han hela natten lång:
"Det är något bortom bergen, bortom blommorna och
sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat
mitt.
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och
beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!
Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot
strand
om de vildaste havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.
Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar
bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vårt första
jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och
leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.
Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var
som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej
ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.
Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt
fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför
Herran:
`Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen
har!`
Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala
floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad
bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min
moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.
Må de svarta salta vatten svalka kinder
feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks
skull.
Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor
tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo.
sången om längtan vid Luossa, sjungen av Gunde Johansson (1922 - 1995) - Se einex för en videolänk!
