uppläst år 1923 av Gösta Ekman den äldre
En dam av ädel vandel som står i tobakshandel, hon sjunger mellan kaggarna i Ljunglöfs mörka bod: Min vän är skön och god. Han rider över gärdet med sporrarna och svärdet; melo, melo, melodikum, det spelar i mitt blod. Jag vet hans vissa kosa, då aftonen är när; sitt hjärta och sin dosa han till mitt altar bär. Du ädla mö i handel, jag är en man av vandel, en första klassens sjökapten på London och Bordeaux, där hajarna de slå. När masten börjar vekna och alla gastar blekna, melo, melo, melodikum, då sjunger jag: låt gå! Men landar jag vid Pekings tull, vid Stockholms lugna sluss, då kräver jag för hälsans skull ett hjärta och en buss. Den ädla damen svarar: Bevars, bevars för karlar, de tränga mina unga år, att väl jag sucka må, som böljorna de gå. Dock skall du ej förtvina, du stolte man av Kina, melo, melo, melodikum, din hugnad skall du få. Jag är den unga rosen som doftar friskt bland snus, konstapeln och matrosen de vädra kring mitt hus. Hav tack, hav tack, min sköna, din godhet vill jag löna, ditt lov skall flyga seglens väg från Stockholm till Shanghai, till neger och malaj. Hvar vind jag mött i natten som söker nordens vatten, melo, melo, melodikum, skall sucka vid din kaj. Så mötas vi bland dosorna som blänka vid din knut, mot aftonen, då rosorna och lyktorna slå ut.
Gösta Ekman d.ä. läser dikten 1923
URL: http://ejnar.se/7192/1923.html Update: 2010 05 05 Upp: Upp
Detta var en märklig sida!