Judarna - självhävdelse eller självuppgivelse

Juden har blivit det element som revolutionen tagit upp till avgörande inflytande, och i känslan av att sovjetväldets fall skulle betyda en fruktansvärd uppgörelse med judarna, då de ryska israeliterna satsa hela sin välfärd på det nuvarande proletariatets diktaturs bestånd. Överallt i "kommisariernas värld" möter man juden. Det finns fog för påståendet att proletariatets diktatur i Ryssland i själva verket betyder judens diktatur över ryssen. Hatet mot det bolsjevikiska förtryckarevåldet har därför naturligt nog gått upp i ett rashat, som endast bidar det lägliga ögonblicket att tillfredsställa sin blod- och hämndtörst. Åtskilligt tyder på att den inre kris som sovjetmakten just genomgår, är intimt förknippad med motsättningarna mellan judendomen och nationella ryssdömet. [...]

Månne vi inte här ha att göra med en ganska karatäristisk manifestation av den judiska andan. I sin erövring av världen har judendomen fullföljt en målmedveten raspolitik. Man har två linjer. Å ena sidan har en stamrenhet bevarats, som står utan motstycke i historien. Det har sörjts för att en frisk, obemängd och äkta kärna av gammaljudisk ras vårdats och bevarats under segt fasthållande vid stammens fädernesärvda traditioner. Å andra sidan har man detacherat vissa element att beblanda sig med andra nationaliteter och skapa dessa semitiska blandningtyper, som alltmer börjar inpyra den nationella folkstocken. Den rena stammen har varit och är bärare av den judiska andans bästa och starkaste kultur. Den är judendomens kraftkälla genom tiderna. Men hand i hand med dessa betydande inflytanden över de nationella kulturerna har gått det systematiska underminerandet av de övriga raserna. det ligger i denna expansion judendomens hela kynne att vara "cell" - byggare, att fräta sönder, inifrån uppluckra och förbränna. Ty judendomen har i sällspord grad varit parasitär. Den är lik dessa underliga växter, som icke har sina rötter i jorden, utan i andra växter, vilkas must och saft utgöra dess näring. Judendomen har och är den indoariska folkstammens mistel. Den kräver en ädel ras som näringskälla och det vore orättvist att förneka , att den har sniker blick för den bästa och livsdugligaste. Så har den judiska rasen blivit historiens förnämsta exploatör. Med vidunderlig smidighet och anpassningsförmåga har den skummat alla högre kulturer, och gör man ett strövtåg genom människoandens utvecklingshistoria, skall man finna att judarna ovanligt ofta knutit sitt namn till den andliga odlingens stora bedrifter. Den judiska rasen är en av väldens intelligentaste. Ingen annan ras är bättre anpassad för kampen för tillvaron. Men ingen ras är heller i besittning av en större förmåga att ta alla andra i sin tjänst. Kanske är det mer än en tillfällighet, att dess stamgud tillerkännes förmågan att "skapa ur intet". Ty i judens hela väsen ligger förborgad en nästan magisk kraft att uppsuga och för sina egna syften utforma de övriga rasernas resultat. Juden nyskapar i regel icke. Han omskapar, utnytjar och exploaterar, vad andra frambragt. I den meningen är han liksom sin gud en skapare av intet. Den civiliserade världen möter semiten överallt. Storfinansen är hans domän, men även vetenskapen, litteraturen och konsten. [...]

Det finns en antisemitism, som är varken dum eller brutal, utan helt enkelt ett uttryck för en naturlig kulturell självhävdelse. Den räknar kallt med det faktum, att den judiska infiltreringen skapar en mestizprodukt, som reresenterar en upplösning av den inhemska rasens djupaste och bästa egenart. I enlighet härmed måste en dylik antisemitism betrakta det som en kulturell angelägenhet att t.ex. vi svenskar i vårt förhållande till judendomen ge prov på en långt större aktsamhet än vad nu är fallet. Det skulle inte skada med en smula självbesinning över vårt eget och en skärpt kritik mot utläggningar av svensk kulturell och konstnärlig egenart, som våra ledande litterära semiter prestera.

För närvarande är det faktiskt så att våra barn få läsa sin nationella litteratur genom Mose brillor. Vår litteraturhistoria behärskas av hel-, halv- och kvartsjudar, och Bengt Lidforss hade rätt, när han i den tidnings spalter varnade för den hejdlösa Levertinkult, som inför elegansen i den högre kultiverade litteraturhistorikernas framställning glömde att det var främlingen som stod utan den inre kontakten med förståelsen för det svenska kynnets särart. Man har icke kunnat undgå att märka, att den tongivande nationalistiska unghögern i vårt land fått en allt påtagligare hebreisk accent och att deras tidningsorgan ängsligt dra sig för att göra front mot t.ex. en herr Bööks djupt osvenska kulturanalys. [...]

Det är icke för att rikta ett angrepp mot judarna som vi skrivit dessa rader, men väl för att rikta ett angrepp mot den svenska välvilligheten, som låter judendom diktera sina omdömen, sin smak och uppfattning. Juden följer sitt eget väsen, och därom är intet att säga. Men svensken glömmer lätt att hålla på sitt eget.