Visor av Erik Axel Karlfeldt
Klinga, du klagande strängaspel,
sällskap i drömmande salar!
Längtan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.
Sakta ett underligt strängaspel,
tonar igenom dess salar.
Han hette Erik Axel Eriksson, men tillade sig 1889 ett nytt namn, Karlfeldt. Erik Axel Karlfeldt erhöll Nobelpriset postumt år 1931. Man skulle kunna säga att akademin delade ut priset till sig självt det året - det var svåra tider med den ekonomiska världskrisen. Ett globalt litteraturpris låg ej i tiden. Erik Axel Karlfeldt var akademiledamot sedan 1904. Han var dess ständige sekreterare under nitton (19) hela år från år 1912. Förutom poet var Karlfeldt en fest- och begravningstalare. Erik Axel Karlfeldt tog ställning för Südtirol i ett tal till Svenske hemvärnsmännen; andra ställningstaganden sällsynta. Han ansågs stram och myndig. Hans fader, Erik Eriksson, var nämndeman. Fadern fick gå i fängelse för grovt förfalskningsbrott och föräldragården, Tolvmansgården, gick under klubban.
»För en bild hänvisas t.v. till DN 25 juli 1998; det finns en läsvärd dikt av Åsberg där (på sid A15), avslutad:
Ingen poet har en skönare skendöd
än den som blir läst
fast han skälldes för stendöd
Dikt som uppläses av Gösta Ekman d.ä.
Jag dansade en sommar
det var min enda sommar
och sen så var jag gammal
och sen så var det slut
Detta är den 8:e och sista versen i Karlfeldts dikt Sommardansen. Källa: Flora och Bellona, Wahlström & Widstrand, 4:e upplagan, 1921.
Upphovsrättsligt finns mycket att diskutera. Det är klart att
man, i ett rättssamhälle, inte kan lämna den frågan därhän. 70 år
är tumregeln. Lagtexten
finns på nätet numera.
Om konstens och kulturens tillgänglighet skriver Lars o
Ericsson i DN den 20 juli 1998; bl.a. om "Archive of Deleted
Files". Jag tillåter mig citera: Den fråga Walter Benjamin
ställde i sin klassiska essä "Konstverket i reproduktionsåldern"
(1936) huruvida inte "konsten som helhet ändrat karaktär genom
uppfinningen av fotografiet" är i dag än mer akut genom
uppfinningen av datorn och modemet. I den digitala
reproduktionsåldern håller konstbegreppet på att muteras - ännu
en gång.
€tt debattinlägg om internetkonst försvann — det
försvann faktiskt. Om project
Gutenberg och om projekt Runeberg vill
jag samtidigt erinra. De flesta människor i världen anser nog att
sjuttio år är för lång tid att vänta på en publik tillgänglighet
av väsentliga och värdefulla texter.
I vår rättsordning anser jag att Tryckfrihetsgrundlagen och offentlighetsprincipen är viktiga. Datalagen är jag skeptisk till. Om nya lagar som berör yttrandefriheten läs en analys av Jacob Palme Förbjud Internet- tanken finns, inte bara som en intresseväckande rubrik. Själv anser jag att sekretessbestämmelserna som vi har i Sverige är mest bara till hjälp åt brottslingar och utnyttjas av människor som sitter i våra fängelser - eller borde sitta där. Så svepande får man förstås inte uttala sig.
En dam av ädel vandel som står i tobakshandel, hon sjunger mellan kaggarna i Ljunglöfs mörka bod: Min vän är skön och god. Han rider över gärdet med sporrarna och svärdet; melo, melo, melodikum, det spelar i mitt blod. Jag vet hans vissa kosa, då aftonen är när; sitt hjärta och sin dosa han till mitt altar bär. Du ädla mö i handel, jag är en man av vandel, en första klassens sjökapten på London och Bordeaux, där hajarna de slå. När masten börjar vekna och alla gastar blekna, melo, melo, melodikum, då sjunger jag: låt gå! Men landar jag vid Pekings tull, vid Stockholms lugna sluss, då kräver jag för hälsans skull ett hjärta och en buss. Den ädla damen svarar: Bevars, bevars för karlar, de tränga mina unga år, att väl jag sucka må, som böljorna de gå. Dock skall du ej förtvina, du stolte man av Kina, melo, melo, melodikum, din hugnad skall du få. Jag är den unga rosen som doftar friskt bland snus, konstapeln och matrosen de vädra kring mitt hus. Hav tack, hav tack, min sköna, din godhet vill jag löna, ditt lov skall flyga seglens väg från Stockholm till Shanghaj, till neger och malaj. Hvar vind jag mött i natten som söker nordens vatten, melo, melo, melodikum, skall sucka vid din kaj. Så mötas vi bland dosorna som blänka vid din knut, mot aftonen, då rosorna och lyktorna slå ut.
VID FÄRJESTADEN
Är näktergalen kommen i lund?
O ja, min kund,
nu börjar Ölands vår.
Välkommen upp från Kalmarsund,
där farlig sunnan går.
O ja, på väg till Byxelkrok
mig stormen vrok
i denna lugna hamn.
Och jag är själv en Ölandstok,
och Nyter är mitt namn.
Gå ut och stick en vildsvinsgalt
och red mig palt,
och fly mig kannan, mor!
I många år jag slukat salt,
och det gör törsten stor.
Min faders gård står tom och grå
med mossa på
bland sura äppelträd,
och långsamt kryper starr och strå
ditner till tegens säd.
Farväl, du vilda väg jag red
på solig hed!
Jag har en annan häst.
Jag följer sjömäns skick och sed
och landar blott som gäst.
I Arontorp där blommar en ros.
Jag far min kos
från rosorna på strand.
Jag är en öländsk lättmatros,
och havet är mitt land.
Tillbaka till sidans topp
Tillbaka till min hemsida - Einars
hemvist
Till Albert Engström
Se, svarta Rudolf dansar
och böjer sin nacke och ler.
Han tänker på stormande nätter
i Amsterdams glädjekvarter.
Han drömmer om flickornas kransar
och svävande bruna ben
på stranden av blåa slätter
vid Samoamånens sken.
Han böjer sin nacke och blundar
i flygande roslagsvals.
Så höll han i smäktande lundar
sin arm om chilenskans hals;
så böjde han krullig hjässa
en afton i negerbyn
mot trettonårig princessa
med eldsken på ebenholtshyn.
Så dansa de svajiga karlar
på Malagas vinstänkta redd.
Den vitröda tösen bävar,
bedårad, förlorad, förledd.
Hon ler i den väldiges nävar
åt allt vad han tog och gav,
hon suckar och vinden svarar
från Ålands jäsande hav.
Sven-Olof Sandberg sjunger denna sång på Sonora år 1934: — Så dansa de svajiga karlar på Malagas vinstänkta redd...