Karl Kraus (1874—1936)
Om användning av s.k. konventionella vapen skrev den gamle Plinius:
"I Samosata vid stranden av Eufrat finns ett träsk som frambringar en brännbar gyttja kallad petroleum. Så snart detta kommer i beröring med en fast kropp fastnar det vid denna, och när folk berör det häftar det vid dem när de försöker frigöra sig från det. På så sätt försvarades stadsmurarna då de angreps av Lucullus (i Mitradates krig år 74 f. Kr.).
Trupperna blev brända av sina egna vapen. Vatten får det endast att brinna ännu kraftigare; försök ha visast att elden kan kvävas endast med jord."
"Nafta är av liknande art — detta är namnet på ett ämne som rinner ut som flytande beck i trakten av Babylon och den del av Partien som är belägen i närheten av Astacus. Nafta är nära besläktat med eld, som omedelbart dras till den när den förnimmer naftan. Det var med dess tillhjälp Medea enligt sägnen brände sin medtävlarinna, vars krans tog eld sedan hon nått fram till altaret för att offra."
(II: 108 i Historia Naturalis)
At the Paris Peace Conference in 1919, the group of the of the victorious nations in World War I (the allies) made Iraq, which constituted the former Ottoman states (Wilayat) of Mosul, Baghdad, and Al Basrah) under the British mandate. According to the mandate system system, a territory that had formerly been held by either Germany or the Ottoman Empire was placed nominally under the supervision of the League of Nations with the administration of the mandate given to one of the First World War victorious allied counties, including Britain and France, until the territory is able to govern itself. Iraq was classified as Class A mandates; such types of mandates were expected to achieve independence in a few years.
The creation of the British Mandate in Iraq was officially confirmed at the Allied governments' conference in
San Remo, Italy, in April 1920.
When the Iraqi Arabs learned of this decision in July 1920, they began an armed uprising against the British, whose senior administrator in Iraq drafted a plan for a provisional government of the new state of Iraq. According to the plan in question, Iraq was to be a kingdom with a government directed by a council of Arab ministers under the supervision of a British high commissioner. An invitation to rule the news state of Iraq was offered in August 1921 to Faisal, was elected King of Iraq by a plebiscite in August 1921 winning 96% of the votes.Full independence of Iraq was not achieved until 1932, when the British Mandate was officially terminated. Iraq joined the League of Nations in the October of that year, and was officially recognized as an independent sovereign state. On Faisal's death in 1933, he was succeeded by his son, King Ghazi I.
In 1936 King Ghazi I formed an alliance with other Arab nations, known as the Pan-Arab movement.
This was, in effect, a non-aggression treaty, and promising kinship between Arab countries. Three years later, Ghazi was killed in a road accident and was succeeded by his three-year-old son, Faisal II, under a regency. Faisal, the cousin of Jordan's present King Hussein, did not assume the throne formally until his eighteenth birthday, in May 1953.
During the earlier part of World War II, Iraq's government was strongly pro-British, but a military revolt in 1941 resulted in British troops landing at Basra in 1941. The ensuing war between Britain and Iraq lasted less than a month, before Iraq conceded defeat, and a new, pro-British government was established. In the following year Iraq became an important Middle Eastern supply centre for American and British forces, particularly with regard to the transshipment of arms to the USSR.
signed by the two countries during the previous year. Fighting continued until the signing of a cease-fire agreement in May 1949.
During the early 1950s, in the reign of the new young King Faisal II, various pro-Western pacts were signed, but Arab factions, bitterly opposed to union with the West, staged a military coup on 14th July 1958, led by General Karim Kassem. King Faisal and the premier, Nuri as-Said were both killed in the uprising and the country was proclaimed a republic.
A period of considerable instability followed, with one military coup swiftly succeeding another, and leaders came and went throughout the 60s and early 70s. Iraq's general policy during these years was one of hostility to the West and friendship with the USSR. Iraq declared war on Israel during the 1967 Arab-Israeli war, and in the 1973 hostilities, gave material aid to Syria. Iraq was heavily opposed to the cease-fire which ended the conflict.
Relations with Iran were fast deteriorating in the early 70s. The ongoing Kurdish problem, which had first emerged in a 1961 Kurdish rebellion, was now fuelled by Iranian arms supplies to the Kurd leader, Mustafa al-Barzani. Problems were compounded by border disputes with Iran, but these were partially settled in 1975, whereupon Iran withdrew aid from the Kurdish revolt and effectively halted it.
By the end of 1977, the Kurdish people had been granted greater autonomy and Kurdish was recognised as an official language. Politically, Iraq seemed to be stabilising, and the oil boom of the late 70s contributed dramatically to an upsurge in the economy.
Upp | Ned | läget i Irak försommaren 2004
Källan: http://www.arab.net/iraq/iq_cradle.htm
http://gutenberg.spiegel.de/clausewz/krieg/inhalt.htm
Carl von Clausewitz Om kriget är en av dessa böcker, som många har åsikter om men få verkligen har läst. Än färre har försökt tränga in i hans resonemang. Lösryckta citat har använts för att bevisa än det ena, än det andra. Den preussiske generalen har bl a fått skulden för första världskrigets masslakt och har ansetts som dogmatisk och föråldrad, inte minst moraliskt. Att det har funnits, och finns, olika tolkningar är kanske inte så konstigt med tanke på verkets komplexitet och omfång. För att rätt förstå det krävs en introduktion - en läsanvisning. Med en sådan i handen framstår Om kriget som en än i dag mycket värdefull bok; nödvändig för var och en som seriöst studerar strategi och krig. Detta påstås av en officer på Kungliga Krigsvetenskapsakademien!
| main folder index | Islam | U p p | N e d |
Kriget är politikens fortsättning med andra medel.
resp.
Ingen plan överlever första
stridskontakten.
(Carl von Clausewitz, preussisk militär teoretiker)
Karl von Clausewitz, (1780‑1831)
Kriget är ingenting annat än en fortsättning av statens politik men med andra medel.
Kriget har sedan Napoleon Bonapartes dagar i hög grad närmat sig sin absoluta fullkomning, sin rätta natur, genom att först på ena sidan, sedan också på den andra åter bli hela folkets sak.
Kriget är en utvidgad tvekamp. Vardera sidan försöker att med fysiskt våld tvinga den andra sidan att gå med på sina villkor.
Kriget är en våldshandling, och det finns inga gränser för bruket av våld.
Våldet rustar sig med vetenskapens alla nya rön för att med deras hjälp möta våldet. Med våldet följer omärkliga, knappast ens nämnvärda inskränkningar, som det ålagt sig självt under namn av folkrättslig sedvänja, och dess styrka minskas inte väsentligt av det.
Människovänliga tänkare föreställer sig gärna att det är möjligt att avväpna eller underkuva motståndaren utan att åstadkomma alltför mycket skada, och att just det skulle vara den sanna krigskonsten. Hur vacker den tanken än ter sig måste man krossa denna villfarelse, eftersom just villfarelser som flutit ur godsinthet är de värsta då det gäller så allvarliga saker som just kriget. Den som betjänar sig av våldet utan varje hänsyn har försteget i det ögonblick motståndaren inte gör det. Saken måste ses sådan den är, och det är meningslöst, ja rent av galet att missförstå krigets rätta natur bara av motvilja mot dess råa sida.
Människornas tvekamp rymmer två skilda element: känslan av fiendskap och den fientliga viljan. Hos vilda folkslag bestäms viljan av lidelserna, hos de bildade folken av förnuftet. Denna skillnad är emellertid inte karakteristisk för barbariets eller för bildningens egentliga väsen, den beror i stället på de särskilda förhållandena och styrelseformerna. Regeln gäller inte nödvändigtvis i varje särskilt fall men den äger giltighet vid flertalet krig. Det betyder kort sagt: också kulturfolk kan flamma upp i lidelsefullt hat mot varandra.
Våldet, det fysiska våldet är medlet. Målet är att tvinga på fienden vår vilja. För att med säkerhet nå detta mål måste vi göra fienden värnlös. Det är, enligt sakens natur, det krigiska hantverkets egentliga syfte.
För att få fienden att underkasta sig vår vilja måste vi försätta honom i ett sådant läge att de offer vi kräver av honom ter sig som ett mindre ont. De faror som då hotar honom får naturligtvis inte vara övergående, de bör i varje fall inte te sig så, ty annars skulle motståndaren avvakta en mer läglig tidpunkt och alltså inte ge upp. Varje förändring i situationen som ett resultat av fortsatt motstånd måste föra till ett ännu sämre läge, åtminstone måste saken se så ut. Den allra sämsta situationen som en krigförande kan råka i är den fullständiga oförmågan att sätta sig till motvärn.
Nu är inget krig den verkan som en levande kraft utvecklar mot en död massa. Nej, eftersom en enbart avvaktande hållning från den ena parten skulle betyda att det inte alls var krig, kan man kalla varje krig för en ömsesidig utveckling av levande kraft, den ena parten mot den andra. Så länge jag inte själv har kastat motståndaren till marken, har jag anledning att frukta att det är han som i stället kastar mig över ända. jag är alltså inte ensam herre över vad som sker utan han tvingar på mig sin vilja precis som jag tvingar min vilja på honom.
Den som syftar till att kasta sin motståndare till marken måste först mäta sin egen styrka och fiendens förmåga att sätta sig till motvärn. Denna styrka, denna motståndskraft är en produkt av två faktorer som inte kan särskiljas: å ena sidan storleken av de stridsmedel som står till förfogande och å andra sidan viljestyrkan. Storleken av de stridsmedel som står till förfogande kan man fixera, eftersom de i det närmaste - om också inte helt - låter sig numeriskt beräknas. Men viljestyrkan kan inte lika lätt beräknas, den kan bara uppskattas på ett ungefär med ledning av vad man vet om motiven för krigshandlingen.
Lagen om den yttersta insatsen, om avsikten att göra motståndaren fullständigt ur stånd att värja sig tar naturligtvis till en början över det som är krigets politiska syfte. Men i det fall att lagen om den yttersta insatsen förlorar i betydelse, genom att avsikten att helt krossa motståndaren försvagas, måste det politiska målet åter få större vikt. Ju mindre det offer är, som vi vill avtvinga motståndaren, dess mindre är den kraftinsats vi har anledning att vänta från hans sida. Och då den minskar, är det också en mindre insats som krävs av oss. Vidare, ju mindre betydelse vi tillmäter våra politiska mål, dess mindre är det värde vi sätter på förverkligandet och dess förr är vi benägna att ge upp det: då blir vår kraftinsats också mindre. Det politiska målet är alltså inte bara krigets egentliga motivering, det anger också ett mått på vad vi vill nå genom kriget och därmed på den kraftinsats som måste göras.
Men ju starkare, ju mer vittsyftande krigets motiv är, ju mer det gäller ett folks hela fortbestånd, och ju starkare den spänning är som föregår krigsutbrottet, dess mera närmar sig kriget sin abstrakta idealbild, dess mera är det då tal om att helt förinta fienden, dess mer täcker då det politiska målet och det krigiska målet varandra, och då ter sig kriget som alltmer helt och hållet krigiskt, och i stället mindre politiskt.
Under alla omständigheter är det förkastligt att betrakta kriget som en självständig företeelse. Man måste se det som ett politikens redskap. Annars råkar man i motsättning till allt som krigshistoria kan lära.
Kriget skall inte räknas in bland vetenskap och konst. Det hör till samhällets liv. Det är fråga om intressekonflikter som löses genom blodsinsats och som skiljer sig från andra intressekonflikter bara därigenom. I stället för med någon konstart bör man jämföra kriget med köpenskapen, som också kan betraktas som en konflikt mellan mänskliga intressen och handlingar. Men framför allt står kriget politiken nära, och politiken är ju heller inget annat än en köpslagan av stora mått.
Källa: Allehanda
urkunder i redaktion av Alf Henrikson, Om krig och
fred.
Urval och kommentarer av
Sven Ulric Palme. (sid 72 - 75)
Fotnot: Karl Maria von Clausewitz (1780 - 1831) var general och blev genom sitt krigsvetenskapliga författarskap efter Napoleonkrigen den preussiska militärskolans främste profet.
Conquered states that have been accustomed to liberty and the government of their own laws can be held by the conqueror in three different ways. The first is to ruin them; the second, for the conqueror to go and reside there in person; and the third is to allow them to continue to live under their own laws, subject to a regular tribute, and to create in them a government of a few, who will keep the country friendly to the conqueror: Niccolo Machiavelli, The PrinceHela boken kan läsas på http://www.constitution.org/mac/prince00.htm
Guardian, dec 2004
The US state department has launched a $10m "Iraqi women's democracy initiative" to train Iraqi women in the skills and practices of democratic life ahead of the forthcoming elections. Paula Dobriansky, US undersecretary of state for global affairs, declared:"We will give Iraqi women the tools, information and experience they need to run for office and lobby for fair treatment." The fact that the money will go mainly to organisations embedded with the US administration, such as the Independent Women's Forum (IWF) founded by Dick Cheney's wife Lynn, was, of course, not mentioned.
Women were involved in the 1920 revolution against British occupation, including in fighting.
This process led Unicef to report in 1993: "Rarely do women in the Arab world enjoy as much power as they do in Iraq ... men and women must receive equal pay for equal work. A wife's income is recognised as independent from her husband's. In 1974, education was made free at all levels, and in 1979 it was made compulsory for girls and boys until the age of 12." By the early 90s, Iraq had one of the highest literacy rates in the Arab world. There were more professional women in positions of power than in almost any other Middle Eastern nation
Detta gillade förstås inte Carl Bildt... - free education for workers children har alltid de rika motarbetat... - skulle försvåra få fram billiga arbetskraften...The killing of academics, journalists and scientists has not spared women: Liqa Abdul Razaq, a newsreader at al-Sharqiyya TV, was shot with her two-month-old baby. Layla al-Saad, dean of law at Mosul University was slaughtered in her house.
The silence of the "feminists" of Allawi's regime is deafening. The suffering of their sisters in cities showered with napalm, phosphorus and cluster bombs by US jet fighters, the death of about 100,000 Iraqi civilians, half of them women and children, is met with rhetoric about training for democracy.
Tony Blair, acknowledged yesterday in Baghdad that violence would continue
· Haifa Zangana is an Iraqi-born novelist and former prisoner of the Saddam regime
Källa: Haifa Zangana, Guardian 22 dec 2004
Afghanistan | Kurderna och oljan mars 2003 | Lawrence of Arabia | U p p
URL: http://blompottan.se/TEL/3747/irak.html Update: 2010 08 23