Semiter
DEN FÖRSTA svårigheten med den arabiska upprorsrörelsen var att säga, vilka araberna voro. Eftersom de utgjorde ett uppkonstruerat folk, hade deras namn år för år småningom ändrats till betydelsen. En gång betydde »arab» arabisk. Det fanns ett land, som hette Arabien, men detta hade ingenting med saken att göra. Det fanns ett språk, som hette arabiska, och däri låg proberstenen. Det var det gängse språket i Syrien och Palestina, i Mesopotamien och på den stora halvö, som på kartan kallas Arabien. Före den islamitiska erövringen beboddes dessa områden av olika folk, som talade språk, som tillhörde den arabiska språkfamiljen. Vi kallade dessa semitiska, ehuru (liksom fallet är med de flesta vetenskapliga termer) icke fullt riktigt. Emellertid voro arabiska, assyriska, babyloniska, feniciska, hebreiska, arameiska och syriska besläktade språk, och antydningar om gemensamma påverkningar i det förflutna, ja, till och med om gemensamt ursprung bekräftades genom vår kännedom om att, samtidigt som utseende och sedvänjor hos de nuvarande arabisktalande folken i Asien voro så skiftande som ett fält vallmor, de hade en motsvarande och väsentlig likhet. Vi kunde fullt riktigt kalla dem kusiner och kusiner, som förvisso, om än med beklagande, voro medvetna om sin inbördes släktskap.
utdrag ur boken "Vishetens sju pelare" av T.E.Lawrence[ . . . ]OM NOMAD och stadsbo i det arabisktalande Asien icke voro olika raser utan endast människor på olika sociala och ekonomiska stadier, så kunde man vänta sig ett visst släkttycke i det sätt, varpå deras tankar arbetade, och därför var det endast rimligt, att gemensamma element skulle framträda i vad alla dessa folk åstadkommo. I själva början, vid första mötet med dem fann man en allmän trons klarhet eller hårdhet, nästan matematisk i sin begränsning och frånstötande i sin osympatiska form. Semiterna hade inga halvtoner i sin färgskala. De voro ett folk av elementära färger, eller snarare av svart och vitt, som alltid såg världen i konturer. De voro ett dogmatiskt folk, som föraktade tvivlet, vår moderna törnekrona. De förstodo icke våra metafysiska svårigheter, vårt introspektiva spörjande. De kände endast till sanning och osanning, tro och otro, utan vårt tveksamma följe av finare nyanser.
Detta folk var svart och vitt icke endast i sitt sätt att se utan även i sin innersta utrustning, svart och vitt icke endast i klarheten utan även i bestämningen. Deras tankar funno sig till freds endast i ytterligheter. De använde med förkärlek superlativer. Understundom tycktes oförenliga principer på en gång ha dem i sitt gemensamma våld, men de kompromissade aldrig: de drogo konsekvensen av olika stridiga åsikter i orimliga slutledningar utan att märka den bristande överensstämmelsen. Med kallt huvud och lugnt omdöme, orubbligt omedvetna om avvikelsen, svängde de från asymptot till asymptot.
De voro ett inskränkt, trångbröstat folk, vars tröga intellekt låg i träde i liknöjd resignation. Deras fantasi var livlig men icke skapande. Det fanns så litet av arabisk konst i Asien, att man nästan kunde säga, att de icke hade någon konst, fastän de rika och bildade voro frikostiga beskyddare och hade uppmuntrat alla anlag för arkitektur, keramik eller annan handaslöjd, som deras grannar eller underlydande visade prov på. Icke heller drevo de stora industrier, de hade varken organisationer för kropp eller själ. De uppfunno inga filosofiska system eller invecklade mytologier. De styrde sin kosa mellan stammens och individens avgudar. Som det minst sjukligt grubblande av alla folk hade de mottagit livets gåva utan att fråga, såsom något självklart. För dem var det något oundvikligt, ett människans arvegods, en nyttjanderätt, något som var omöjligt att kontrollera. Självmord var något otänkbart, döden ingen olycka.
Källa: Vishetens sju pelare (kap III) T.E.Lawrence.
THE ARABS BETRAYED
For Feisal himself, the moment of triumph as the Arabs reached Damascus was by no means an occasion for unqualified rejoicing. The young emir was assailed by many difficulties, doubts und féars. For one thing, there was the problem of converting tribesmen, who bad been brought up to resent and to resist any kind of authority, into law-abiding citizens, and of persuading them to accept the continuance in office of those officials whose experience in administration under the Turks was essential for maintaining ordered government. For another, his suspicions that Britain and France intended to move in when the Turks moved out had been confirmed by the disclosure of the Sykes-Picot agreement and the issue by the British government of the Balfour Declaration.
The Sykes-Picot agreement was a shameful document, revealing as it did that, no sooner had McMahon concluded his negotiations with Sherif Hussein, than the British government started secret conversations with the French to decide how the Fertile Crescent of Iraq and Greater Syria should be divided between Britain and France. As the last hundred years had shown, the Europeans had not been slow to take their pickings from the waning Ottoman power. France had snatched Algeria, Tunisia and Morocco. Italy had seized Libya; Russia had occupied parts of Armenia, and Britain had taken over Egypt, Cyprus, Aden and the Persian Gulf sheikhdoms. When Turkey entered the war on Germany's side, the Allied powers saw still further opportunities to acquire territory after victory had enabled them to dismember the Ottoman empire. Russia wanted Constantinople and the Bosphorus, as she had in the days of Mohammed Ali. France wanted Syria, with which country she had been commercially associated since the Ottoman empire's earliest days and toward whose Christian population she felt a cultural and religious responsibility that dated back to the Crusades. Britain and the British government of India wanted Palestine, Iraq and the Persian Gulf from Kuwait to Muscat.
sidan 289 i boken The Arabs (Anthony Nutting, New York 1964).
Följande är en intressant understreckare i SvD den 12 sept 2005:Thomas Edward Lawrence, mer känd som Lawrence av Arabien, dog för 70 år sedan...
Befrielsen av Irak
Befrielsen av det irakiska folket: Efter första världskriget befriades araberna definitivt från det turkiska väldet. Insatserna var främst engelska (Lawrence of Arabia) och internationella genom Nationernas Förbund, NF. En svensk, Einar af Wirsén hjälpte NF att reglera den nya gränsen mellan Turkiet och Irak.
Senare befriades araberna på nytt - denna gång av sunnimuslimen och arabnationalisten Saddam Hussein.
Tyrannen Saddam blev i sin tur störtad av de amerikanska styrkorna i en militär operation som sades utgöra den sanna befrielsen av irakiska folket.
I en framtid kommer araber, kristna och kurder att befrias på nytt, denna gång från amerikansk ockupation. Kanhända befriarna är förenade iranier, israeler, turkar, eller - varför inte, kineser?
Länkar lokalt i denna gamla mapp:
Navigera
Dec
Luntis
bilder
geografi
GPS
index
Mosul history | hem | ett skammens dokument | befriade irakier | Upp
URL: http://www.blompottan.se/TEL/5619/lawrence.html Update: 2010 08 29
